Benen på ryggen

Kamrater! Läsare! Porrsurfare (som bara händelsevis halkat in för att spamma ner min prydliga kommentarshörna)!

En ny tid står på dörren. Eder trogne bloggare har fått ett erbjudande han inte kunde säga nej till, och flyttar med omedelbar verkan in verksamheten under marathon.se:s trygga paraply. Det känns lite som att gå från att dela ut flygblad på stan till att plötsligt skriva en kolumn på Metro. I allt väsentligt ingen skillnad, men ändå seriöst på nåt vis.

Ny adress är det något krångligare: http://www.marathon.se/blog/index.cfm?Blo_ID=12. Wish me luck. 

Mini har skaffat sig vattkoppor. Sannolik smittkälla är Stockholmskusinen som var här för ett par veckor sedan med just avslutade prickar över hela kroppen. Antagligen fanns det nån smittsam rackare kvar nånstans, för idag är jag hemma och Vattkopps-VABbar. Åtminstone på eftermiddagen, Mormor förbarmade sig över förmiddagen så jag kunde pallra mig in till jobbet och hämta upp lite grejer samt besöka en optiker. Dessutom fick jag chansen att sova bort en del av min förkylning. Hustrun hade en redovisning som skulle ha tagit hela dagen, men kunde smita och skötte ruljansen under en stor del av eftermiddagen också, så jag har haft det ganska lugnt.

Mikro har en prick i ena knävecket som i princip kan vara en koppa, men sannolikt är nån slags myggbett. Antar att hon ska vara hemma med kopporna om ett par veckor. Fast det är ju lika bra att dom får det när dom är små så det är överstökat. Själv ska jag ha haft eländet nån gång i sexårsåldern, så förhoppningsvis har jag immunförsvar så det räcker. Det är dock inte utan att det nojjekliar både här och var med jämna mellanrum, framförallt när man ser Minis stackars rygg - den ser ut som en midsommarfest i Österfärnebo.

Träningsvilar och fantiserar om framtida löpbravader. Jonglerar med tre olika idéer - 12timmarsloppet i Trollhättan den sista juni, Munkastigen den första maj, samt en utflykt mellan Göteborg och Varberg som bara måste genomföras nån gång. Det sistnämnda är ett särskilt bra sjukprojekt att filosofera kring eftersom det inbegriper en himskans massa kartrek. Tror att jag har en mycket fin rutt under framfebrande… 

G-man skickade lite fina bilder från Skövde, av vilka två synes här till höger. Har några lärdomar jag kanske tänker dra från äventyret:

1) Det funkar faktiskt att knata på ganska friskt i början - men man får betala för det senare och det klokaste är nog ändå att ta det lite vackert. Och det var ju en förbluffande slutsats

2) Uppmätningen tar tid. Det är inte optimalt att stå och frysa i tjugo minuter efter slutvisslan. En liten löparryggsäck som man fiskar upp när man ger sig ut på sista varvet ska förberedas nästa gång, innehållande lite överdragskläder och nåt att äta. Eftersom jag inte hade det i lördags sitter jag här och hostar och snörvlar idag.

3) Sex timmar är långt nog för att man ska kunna springa genom de djupaste schackningar. Mal man bara på så kommer det att kännas bättre om ett par timmar eller så.

4) Gåvilor. Jag delade upp tiden i fyra segment med tre gånger fyra minuters gåvila inlagd. Möjligt att det borde vara aningen kortare vila för att inte stelna till, men jag tror att det var ganska lagom. Däremot skulle jag nog ha gjort en jämnare uppdelning. Nu blev det nästan två timmar innan jag tog första vilan, vilket var lite för länge.

5) Det var gnälligt av mig att klaga på vädret. Omfamna alltid rådande förutsättningar. Vädret igår tex var betydligt sämre lämpat för ett sextimmarslopp.

6) Kul. Det var det. På något märkligt vis. Undra om det är dubbelt så kul att springa i tolv timmar.

Annars mår kroppen bara fint. Inga märvärdigare sviter, svag träningsvärk i benen bara. Blir jag bara kvitt snuvan så blir det åka av fram till Lerumsloppet

Visst ja. Glömde ju 7) Bålstyrka. Är helt säker på att jag hade nytta av den styrketräning jag bedrivit under vintern, framförallt KraftTag och Pilates som gör bra saker med bålmusklerna - upplevde att jag kunde hålla ihop mig bättre under trötthet än jag kunnat tidigare.

En intressant fråga man kan ställa sig inför morgondagen är förstås om det blir trångt, nu när det är fulltecknat och allt. 150 löpare per 1200 meter blir ju en löpare per åtta meter bana i genomsnitt, vilket förstås inte låter så mycket.

Sen startar ju alla samtidigt på samma ställe, vilket kommer att ge upphov till en Diracpuls av löpare som trasporteras runt slingan. En intressant fysikalisk frågeställning är hur snabbt dispersionen av denna löparvåg går imorgon. I klassisk fysik kan man härleda ett uttryck som beskriver hur en sådan här våg transporteras runt. 

Om man betraktar en mycket liten kontrollvolym där löpare (eller vattenmolekyler, eller något annat) får springa igenom kan man visa att förändringen i tid av densiteten löpare i en viss punkt är densamma som minus den rumsliga variationen av hastighet och densitet. Det här brukar vi fysiker kalla kontinuitetsekvationen, och den säger ingenting annat än att löpare inte försvinner. Åtminstone inte till antalet. Om man inte räknar dom som bryter.

Nu kompliceras verkligheten av att alla löpare har olika tempo, så första frågan är ju hur detta tempo fördelar sig. Vi tillgriper lite empiri i form av resultatlistan från Skövde 2006, och så anpassar vi en statistisk fördelning som någorlunda approximerar det här - ganska magra - statistiska underlaget. En bra frekvensfördelning i sammanhanget är den log-normala fördelningen. Vi kan tänka på den som en normalfördelning ungefär, men den tar hänsyn till det faktum att löptempot aldrig kan nå under 0 min/km (och även dit är det ganska tufft att nå). Det visar sig att en log-normal fördelning med väntevärdet 6:54/km och med standardavvikelsen 1:43/km stämmer hyggligt. 

Sen kan man med brutal beräkningskraft simulera hur en puls av löpare startar någonstans i Boulognerskogen och snurrar runt den 1200 meter långa banan. Till en början som en tät klump, sedan alltmer utbrett och snart nog ett virrvarr av löpare som varvar varandra. Fast i simuleringen ser det precis ut som - och är helt analogt med - vilken våg som helst som grider iväg och smetar ut sig. De första tio minuterna är det en igenkänningsbar våg, sedan sjunker den ut i svagare och svagare dyningar.

Man kan också roa sig med att skapa ett färgdiagram där man ser utvecklingen i löpartäthet både i tid och i rum, och man ser då tydligt hur bulken av löpare tar sig genom det första och lite av andra varvet innan fältet har jämnat ut sig till en stor smet. Efter 20 minuter är allt bara brus. I modellen alltså. I verkligheten kommer man att se klungor och smågrupper som hänger ihop, och dessutom kan man nog utgå ifrån att hastighetsspridningen är aningen mindre i början av loppet än i slutet.    

När det gäller vågfysik och mer normala vågor utgår man normalt sett inte från kontinuitetsekvationen, utan från ett aningen mer komplext djur som logiskt nog heter vågekvationen. Principen är dock i grunden densamma. Hastigheten med vilken vågen transporteras omkring är ofta beroende av mediet, vilket gärna ger dispersionseffekter precis som de man ser här ovan.

Joggingvågen dog inte på åttiotalet, den rullar ständigt vidare.

Skövde, Lördag: Femtio varv á 1200 meter är målsättningen. Delas upp som följer:

15 varv i 5:00-tempo ungefär. Tar 1:30. Sex minuters ätpromenad, och så 13 och ett halvt varv lagom fort. Typ 1:30. Sex minuters ätpromenad igen, och så 13 och ett halvt varv till. Det blir 42 varv på sådär en 4:45. Äta, vila och fisjogga ett varv som lite kraftsamling. Som solidaritetshandling gentemot stackarna som harvar runt på Solvikingarnas vårtävling samma dag ska jag sedan genomföra sju varv ungefär så fort som jag orkar - oklart hur snabbt det är just då, men grundtanken är att lägga de snabbaste varven här. 40-42 minuter nånstans alltså. Hinner jag så blir det lite nedjogg efteråt också innan sextimmarsvisslan ljuder.

Tycker det är en lysande plan.

Ingen träning på lunchen idag - istället en mycket trevlig lunch med Hustrun, följt av en lång promenad i regnet till Löp- och skokliniken i Linnéstaden. Det har länge varit dags att investera i lite nya skor, och den senaste tidens knäångest har väl skyndat på beslutet lite extra.

Kliniken känns som ett genuint skointresserat ställe, jag känner mig omhändertagen och ordentligt examinerad med avseende på fotform, löpsteg och tränings- och skadebakgrund. Vi konstaterar att jag faller lite inåt med fotlederna - aningen mer på vänster fot - men att det inte är någon jättefara eftersom jag inte väger så mycket. Lite stabilitet ska jag ändå kosta på mig på en mängdsko, så vi testar några olika varianter och fastnar slutligen för vad jag väsentligen redan har - Asics 2100-serie. Årets modell heter 2120GT, och eftersom jag just har kört ihjäl ett par svarta får det bli vita.

Så nu kan jag slutgiltigt pensionera Izumisarna och flytta över Reebok-vektorerna från mängdpass till renodlad inomhustjänst. De gamla Asicsarna får hänga kvar som terrängalternativ ett tag, tills jag har lyckats klämma in en terrängsko i budget. Skylonerna lurar som planerat i bakgrunden för lopp och enstaka fartpass.

Känner mig avsevärt piggare idag. Lätt avstannande snorighet, klart huvud. Har stoppat om småtöserna och sitter och pulsar lite med en nästan urdrucken Strathisla. Tyst, mörkt och väldigt lugnt här hemma nu - Hustrun är iväg och jobbar, jag hade tänkt jobba lite också, men det får bli en annan kväll tror jag. Knät känns vettigt, om jag riktigt känner efter anar jag en svag form av stelhet därinne nånstans, men möjligen är det bara hypokondri. Imorrn ska jag prova ett lätt lätt joggpass kombinerat med lite Pilates, tror jag. Blir spännande att se hur det avlöper.