En intressant fråga man kan ställa sig inför morgondagen är förstås om det blir trångt, nu när det är fulltecknat och allt. 150 löpare per 1200 meter blir ju en löpare per åtta meter bana i genomsnitt, vilket förstås inte låter så mycket.
Sen startar ju alla samtidigt på samma ställe, vilket kommer att ge upphov till en Diracpuls av löpare som trasporteras runt slingan. En intressant fysikalisk frågeställning är hur snabbt dispersionen av denna löparvåg går imorgon. I klassisk fysik kan man härleda ett uttryck som beskriver hur en sådan här våg transporteras runt.
Om man betraktar en mycket liten kontrollvolym där löpare (eller vattenmolekyler, eller något annat) får springa igenom kan man visa att förändringen i tid av densiteten löpare i en viss punkt är densamma som minus den rumsliga variationen av hastighet och densitet. Det här brukar vi fysiker kalla kontinuitetsekvationen, och den säger ingenting annat än att löpare inte försvinner. Åtminstone inte till antalet. Om man inte räknar dom som bryter.
Nu kompliceras verkligheten av att alla löpare har olika tempo, så första frågan är ju hur detta tempo fördelar sig. Vi tillgriper lite empiri i form av resultatlistan från Skövde 2006, och så anpassar vi en statistisk fördelning som någorlunda approximerar det här - ganska magra - statistiska underlaget. En bra frekvensfördelning i sammanhanget är den log-normala fördelningen. Vi kan tänka på den som en normalfördelning ungefär, men den tar hänsyn till det faktum att löptempot aldrig kan nå under 0 min/km (och även dit är det ganska tufft att nå). Det visar sig att en log-normal fördelning med väntevärdet 6:54/km och med standardavvikelsen 1:43/km stämmer hyggligt.
Sen kan man med brutal beräkningskraft simulera hur en puls av löpare startar någonstans i Boulognerskogen och snurrar runt den 1200 meter långa banan. Till en början som en tät klump, sedan alltmer utbrett och snart nog ett virrvarr av löpare som varvar varandra. Fast i simuleringen ser det precis ut som - och är helt analogt med - vilken våg som helst som grider iväg och smetar ut sig. De första tio minuterna är det en igenkänningsbar våg, sedan sjunker den ut i svagare och svagare dyningar.
Man kan också roa sig med att skapa ett färgdiagram där man ser utvecklingen i löpartäthet både i tid och i rum, och man ser då tydligt hur bulken av löpare tar sig genom det första och lite av andra varvet innan fältet har jämnat ut sig till en stor smet. Efter 20 minuter är allt bara brus. I modellen alltså. I verkligheten kommer man att se klungor och smågrupper som hänger ihop, och dessutom kan man nog utgå ifrån att hastighetsspridningen är aningen mindre i början av loppet än i slutet.
När det gäller vågfysik och mer normala vågor utgår man normalt sett inte från kontinuitetsekvationen, utan från ett aningen mer komplext djur som logiskt nog heter vågekvationen. Principen är dock i grunden densamma. Hastigheten med vilken vågen transporteras omkring är ofta beroende av mediet, vilket gärna ger dispersionseffekter precis som de man ser här ovan.
Joggingvågen dog inte på åttiotalet, den rullar ständigt vidare.