Benen på ryggen

Kort lunchpass på Safjället inbokat. Joggar lätt dit. Soligt och anständigt varmt, nästan ingen vind heller. Tyvärr är mina korta tajts på driven för tillfället, oklart var, så det fick bli tunna långa trots att kort hade varit temperaturmässigt motiverat.

Drygt två kilometers uppvärming så är jag uppe på det för dagen ganska vältrafikerade spåret. Ökar tempot till aningen snabbare än lätt distansfart. Första varvet om en komma nio kilometer går på 9:22, det ger 4:56/km. Höjer lite till en lätt ansträngande nivå - halvvägs till tröskelfart är tanken. Det resulterar i ett varv på 8:44, eller 4:36/km. Sista varvet försöker jag pricka tröskeltempo. På plan mark är det ganska exakt fyra minuter per km, på den här ganska kuperade slingan sannolikt lite mer. Jag satsar mot åtta minuter på varvet och kommer in på 8:00, vilket blir 4:13/km. Snittpulsen är 174 men har fladdrat en hel del upp och ner. Antagligen kan jag en god bit snabbare, men jag känner mig ändå hyfsat nöjd under nedjoggen tillbaka till jobbet.

Ända tills jag upptäcker att jag sumpat passerkortet - det blir bara att vända tillbaka och leta upp det innan jag slutligen kan lufsa in på kontoret och få en dusch och en välförtjänt lunchlåda. 12.3 km på en timme och åtta minuter.

Seg morgon - barnen är trötta och jag är lite bakfull. Ingen vill någonting. Överlever förmiddagen på kontoret, på lunchen får jag komma ut i den soliga men blåsiga världen utanför.

Bakfyllan kommer av en något blöt afton hemma hos Öisaren, som tidigare under gårdagen gjorde mig sällskap på årets golfpreimär. En rätt skakig runda som dock innehöll en 24 centimeters birdieputt, vilket inte är för vanligt. Perfekt utslag på det 150 meter korta tionde hålet, gott flyg över vattnet och en boll som rullade spikrakt mot koppen bara för att stanna aningen kort vänster. Hu - hjärtat stannade nästan. Birdiewhiskyn fick sköljas ner med ett par snapsar och några öl.

Så nu är kroppen lite tveksam, men halvmilsjoggen ner till Åby känns ändå rätt bra. Lyssnar på Thåströms vemodiga Skebokvarnsvägen 209 vilket passar sinnesstämningen väl. Peppar mig själv för passet, ska försöka köra lite tolvhundringar i VO2maxfart har jag tänkt.

Energin räcker i två upprepningar. Den första klaras av på godkända 4:36. Ett varvs gå- och joggvila, sedan repar jag av den andra upprepningen på tveksamma 4:39. Botten går ur på andra varvet av den tredje upprepningen. Tolvhundra meter tar löjliga 4:54 att genomföra. Löjliga därför att det inte ens är godkänd tröskelfart.

Jag hänger på mig överdragsjackan och tar två joggvarv för att fundera lite. Det verkar helt meningslöst att försöka fullfölja de sex planerade tolvhundringarna, åtminstone om ambitionen är VO2maxfart. Ett alternativ är att köra fler men kortare upprepningar och kanske få ut högre fart då. Möjligen hade det varit det smartaste valet, men jag väljer ändå att gå åt andra hållet. De tre kvarvarande tolvhundringarna lumpas samman till ett 3.6-kilometersfrest som ska gå i tröskelfart tänker jag mig.

Nu blir det inte mycket bättre ändå, termpot sjunker istället ytterligare, och trekommasexan genomförs i ett rätt konstant 4:22-tempo. För sinnesfridens skull väljer jag ändå att klassa det som tröskelfart, hänger på mig ryggsäcken igen och lufsar tillbaka upp till kontoret. Nitton komma sju kilometer på en timme och femtiosex minuter blir dagens total. Imorgon ska jag ta ledigt från allt vad fart heter och istället köra ett frispel på Sandsjöbackaleden rätt genom gryningen.   

Ute före frukost för ett lugnt distanspass, klockan halv sju är solen i princip upp men den gömmer sig fortfarande bakom skogen. Springer ner mot stranden vid Gårda brygga och sedan vidare bortemot båthuset. Frosten glittrar i det låga solskenet, alla vårfåglar är vakna. Igår kväll kunde vi konstatera Enkelbeckasinens ankomst, både det egentliga lätet - ett ensligt tjippa tjippa - och det märkliga horsandet som kommer av den Hugge-inspirerade luftakrobatiken - ett fritt fall med lika fritt fladdrande vingar. Klart puckad art, nästan i klass med människor. Honorna blir uppenbarligen extremt imponerade av att hannarna tillfälligt glömmer bort hur man gör när man flyger. Idag kan man tydligt höra hur Kanadagässen sitter ute på skären och skränar om vinterns bravader. Ejdern oohar imponerat.   

Jag fortsätter på den lilla stigen ut mot Kålelund innan jag vänder tillbaka över fälten mot Åsa. Lågt och mer än sansat tempo, runt sex minuter per kilometer i snitt - halvminuten snabbare på asfaltsbitarna, långsammare på stigsegmenten. Vid Åsa ger jag mig ut på strandstigarna igen och följer dom hela vägen till Kroken. Stigarna ute på halvön är steniga och svårsprungna, men jag har ingen brådska. Rundar hamnen och joggar lätt hem, det blir 13.5 kilometers löpning på en timme och tjugosex minuter. Avslutar med att köra fem minuter bålstyrka på köksgolvet. 

Därefter är det läge för en riktig brakfrukost - kaffe med coissanter och pannkakor, och så är man redo att tackla resten av dagen, som består av en familjeutflykt till Falkenberg för inköp av pilkoja. Det är dock en annan historia.  

Så var det dags för sextusenmilaservice. Bilen inlämnad på Sisjöcentret, ryggsäck på ryggen och upp i Mölndalsravinen via Pampas och sen över den lilla trevliga stigen tvärs över Fässbergsknölen.

Lite vind ute på slätten, men klart och fint i morgonsolen. I skogen försvinner både vinden och bruset av bilar. Fågelkvitter och Nine Inch Nails till en början, senare bara fågelkvitter. I Mölndalsravinen är det lika rotigt och oländigt som vanligt men ovanligt lite lera, bara ett fåtal hål där man tvingas blöta ner fötterna.

Kommer så småningom ner i Vitsippsdalen i Botaniska - och där tittar faktiskt de första vitsipporna fram redan. Det är vår! ropar de. Och just som trafiklarmet från Dag Hammarskjöldsleden börjar överrösta naturljuden och jag börjar fingra på mp3-spelaren hör jag två hackspettar som trummar i kapp uppe i träden. En liten ettrig och en större och sävligare, låter det. Fast det är lögn att få syn på dem, så den hypotesen kan aldrig verifieras.

Plötsligt är jag ute i lilla Änggården och passerar upp genom Guldheden till kontoret. En timmes löpning, lufsning och allmänt nojsande har fraktat mig åtta komma nio kilometer. Ganska trevligt, och så blev det en rätt kul bild i Vitsippsdalen också.

Returen på eftermiddagen blir lite mer fokuserad, även om den inleds med knappt två kilometers soft jogg till Asiengrinden vid Botan/Änggårdsbergen. Sen rallar jag på lite bättre i det fortsatt soliga vädret med en tio kilometers tempolöpning i 4:30-fart. Med Änggårdsbergens kupering i åtanke är det rätt skaplig fart ändå, låt vara att jag håller mig till de snällare partierna kring Finns och Axle mosse samt nedför Brattåsravinen. En ekorre blixtrar förbi i synfältet, och ytterligare hackspettar hörs eka mellan träden, annars är det mest frekventa djurlivet en massa joggare såhär på eftermiddagen.

Pass två konkluderas med lite nedjog till tolv komma fem kilometer på exakt en timme. Pulsen stannar kring 167 eller 85% av max under tempodelen, vilket verkar ganska lagom på ett sånt här pass - ungefär mitt emellan den aeroba och anaeroba tröskeln.

Är hos svägerska och svårföräldrar och hälsar på lite i huvudstan. Stökar av trädgårdsmässan på förmiddagen, smiter ut på ett pass från Norrtull lite senare. Soligt, men det känns svalare än hemma. Korta tajts och långärmat får funka.

Uppvärmning till Frösundavik och Hagakullen. Visste inte att det är rivningsmassorna från de gamla Klarakvarteren, men så är det tydligen. Sehnsucht och With Teeth i örona - kör ett backpass på grusvägen som går upp här - 600 meter med 45 meters stigning är det. Stilig utsikt över Brunnsviken och halva stan på toppen.

En idiot till som kör backe samtidigt som mig - vi ligger i motfas och ropar klämkäcka peppfraser till varandra när vi möts mitt i backen. Rätt kul. Nio iterationer på 3:[51 51 52 56 52 53 51 56 48]. Försöker öva på att sträcka ut lite nedför också. Skön och bra backe, tung men inte löjligt brant.

Joggar ner längs Brunnsviken en lite runda tillbaka till utgångspunkten. 18.2 km blir det, på en timme femtiotre minuter. Rätt nöjd. 

Det är hög tid att trycka upp farten lite nu. Knappt en månad till Lerumsloppet är väl på gränsen till sent för att dra igång VO2max-träning, men å andra sidan har jag märkt att det är en träningsform som ger snabb effekt men också sliter mycket på kroppen, så det är kanske lika bra att ha en kort men intensiv period med eländet. Ut på en uppvärmningsjogg en dryg halvmil ner till Åby. Shortspremiär idag - soligt och vindstilla och det känns nästan som sommar. Har ryggsäcken med en vattenflaska med mig, dumpar den vid målet på banan och kör igång.

Det blir nio stycken åtthundringar med tvåhundra meters gå- och joggvila mellan. Efter intervall tre och sex tar jag även ett extra joggvarv för att få ner mjölksyranivåerna i benen lite. Jag har från början en högt lagd ribba från om att köra i 3:45-fart, vilket är tre minuter exakt på två varv - om inte annat är det lätt att räkna på. Kanske är jag lite optimistisk för serien kroknar succesivt, framförallt är det benen som blir tunga - centralkapaciteten verkar finnas där. Facit ser ut som [3:01 3:02 3:04 ; 3:03 3:05 3:07 ; 3:07 3:11 3:08]  vilket svarar mot 3:52/km i snitt. Ändå rimligt nöjd, pulsen visar sig inte ha varit översig hög - runt 184 som slutpuls på de flesta varven, det är 93% av max. Förhoppningsvis ska det gå att krama ur lite till om man bara jobbar på att vänja sig vid smärtan ett par pass.

Rundar av med en lugn och fin jogg uppför toltorpsdalen tillbaka till kontoret. Enigmas gamla Cross of changes passar ypperligt i öronen som nedjoggsmusik. Totalt avverkas 20.5 kilometer på en timme femtiosex minuter.

Härlig vårsol som flödar ute, och ett lättare distanspass på agendan idag. Dessutom var det längesen jag hade ett lunchpass i Änggårdsbergen igen, så jag gör en klassisk lov från Sahlgrenska runt alla mossar och ner i Brattåsravinen. Upp igen från Eklanda till Trinde mosse via femstigskorset - en rätt tung etapp i ett pass som annars rör sig på rätt lättsprungna marker för att vara Änggårdsbergen. Men visst - kuperingen ligger i snitt på försvarliga 25 höjdmeter/km.

Skönt med lite sol och fågelkvitter hursomhelst, eftermiddagens småsega möten känns mycket lättare att genomlida nu. 12.2 km blev det på 70 minuter. Stabil medelpuls på knappt 75% av max.