Benen på ryggen

Tidig uppstart med G-man och Saxen på tidig X-dressin österut. Med BK stängt och donken på frukostdiet fick det funka med Bigmac och cheeseburgare och pommes som uppladdnig.

Ombyte generöst nog på samma herrars hotellrum, själv hade jag ju avbokat mitt till förmån för en tågbiljett tillbaka hem på kvällen.

Startar i femminutersfart med G-man. Efter ett par varv är jag varm i kläderna och tycker att vi fastnar i vinkelvolten bakom nån typ som inte springer på i nedförsbacken. Yeah - right, den där typen ska sedermera göra dygt sju mil.

Hursomhelt trycker jag på lite mer där och gör de första 15 varven på 5:30 stycket +- fem sekunder (ooops, det är ju 4:35/km). Tycker det känns bra, inser att det är bortitok för fort men känner inte för att bekymra mig för det just där och då. Drar ett par tre varv till på mellan 5:35 och 5:50. Ser att G-man har klivit av. Han verkar samlad och inte allt för deppig, tror han gjorde 100% rätt.

Pausar med fyra minuters promenix, käkar och dricker lite extra. Passerar halvmaran - eller iallfall 21.8 km - på 1:45. Försöker få upp farten lite sakta igen. Det är svårt, tiderna fastnar runt 6-6:30 på varvet, och snart blir det långsammare. Efter 31 varv eller tre timmar och fjorton minuter är det dags för en ny gångvila. I varvningen finns allskös godis att välja på, och jag försöker varera mig så gott det går. Jordnötter känns dock bra. Och gelerna. Och sportdryck.

Vädret suger. Ömsom sol som känns ohyggligt varm, ömsom isande kalla vindar. Mest det sista. Det blåser riktigt mycket, och förmodligen drar det en hel del distans ur många kroppar idag. Efter runt fyra-fem timmar får vi dessutom lite snöflingor som för att fira lite extra, det blir dock inte så mycket.

Efter andra gångpausen har jag genomlidit en djup schackning som inte vill släppa taget. Det är långt kvar, och jag snurrar fortfarande runt samma 1200meterssslinga. En hejaklack har dock materaliserat sig - med bergsprängare och pompoms blir livet lite ljusare en gång per varv. Run to the hills, Oahlåtar med Uggla och mycket mycket mer får man avnjuta. Annars har jag börjat plugga in egen musik i örona för att kontra tristessen. Jonathan Richmann and his modern lovers med Buzz Buzz Buzz är fantastiskt avledning. Ett helt varv springer jag runt och sjunger högt “Buzz buzz buzz goes the honeybee, twidelididelidee goes the bird…” Det är högstående lyrik det.

varv 43 till 50 skulle ju vara vårtävlingar enligt planen, och visst, efter lite gångpaus och med en massa Rammstein i huvet lyckas jag vrida tempot från över till under åtta minuter per varv iallafall - fast tiden på de aktuella 8.4 kilometrarna hamnade på 53 minuter, vilket kanske var tio minuter mer än planerat. Man glömmer gärna hur ont det gör efter fem timmar.

Nu gjorde det inte så mycket då jag ändå kom ett par kilometer längre i det stora hela. Med fyra varv kvar till sex mil får jagen mugg öl av G-man och känner mig plötsligt som en kung. Snart framme. Sluggar mig runt de fyra varven, och joggar mjukt nästan två till innan det är klart. 62.25 km blev det, tror jag. Skitnöjd

Varvar ner med att vinna en pannlampa på utlottning och går sedan på nån obskyr lokal med trevliga bekanta innan det är dags att ta tåget hem.

Och det är riktigt surrealistiskt.

EDIT: Har lagt till ett par foton från Jessica Wennborn. 

Så var det nyårsafton igen. För ett år sedan började jag blogga, och sedan dess har det trillat in 280 inlägg på Benen på ryggen. Sylvesterloppt -05 sprang jag på 41:40, då på ett delvis snöigt underlag. Idag är omständigheterna perfekta. Soligt, barmark och sju grader. Lite blåsigt kanske, men det är västligt och på Ullevigatan, som är mest vindutsatt, är det medvind. 

Surrar lite med G-man och G-fru innan start. Värmer lite. Det känns bra, jag är rätt taggad. Kroppen känns lätt och fin trots all julmat. Egentligen finns där säkert ett par extrakilon, men det är lite sent att tänka på nu. Så går starten, trots att jag står ganska långt fram är det rätt bökigt, och jag tappar runt tio sekunder de första femhundra metrarna innan jag är igång. Trycker på lite och har hämtat in hälften av den tappade tiden vid första kilometerpasseringen.

Det känns rimligt bra de första kilometrarna, och jag ligger ungefär på tidsschemat hela vägen. Morsar på en okänd pulsare i gröna shorts nånstans innan mässan. Varvar - tar en klunk saft, mer för att det ska kännas bra än för att jag behöver vätskan. Tempot ligger konstant hyggligt rätt, men det bärjar kännas en aning vid fem kilometer. Med tre kilometer kvar springer jag förbi Raz, en gammal rumskollega från doktorandtiden. Han verkar aningen tröttare än jag, vilket förstås piggar upp.

Med två och en halv kilometer kvar lämnar jag knixarna runt Mölndalsån för andra och sista gången. Känner att jag har tappat en del speed, och vid åtta kilometer ligger jag ett par sekunder bakom schemat. Det är nu jag ska kicka in spurten är det tänkt. Försöker öka frekvensen lite, men det gör mest att jag stannar kvar i fyraminuterstempot. Nionde kilometern passeras tre-fyra sekunder bakom fyraminutersschemat. Måste försöka öka det sista. Lägger i en växel till och tycker att jag ökar farten, men det svarar inget vidare. Jag passerar många löpare sista halvkilometern, men spurten in på Heden är tung, och målet passeras på 40:10 någonstans.

Mer förbannad än trött plockar jag upp medalj och en mugg saft. Dricker en sväng och går runt och kokar av ilska ett tag. Går lite avsides och drämmer saftmuggen med halvt innehåll med full kraft i gruset. Moget. Fast det känns rätt bra att avreagera sig - måste lära mig att ta ut det där under loppet istället. Joggar ner nån kilometer runt Heden, och konstaterar att jag känner mig alldeles för pigg i både benen och resten av kroppen.

Kosulterar pulsmätaren efteråt och konstaterar att pulsen glider sakta uppåt från 93-95% av max under loppet. På upploppet ligger jag på 97%. Om inte min mätning av maxpuls är felaktig innebär det att jag mer eller mindre har fegat mig genom loppet, vilket stämmer överens med min upplevelse. Mjäh. Nu blir det sexton veckors träning med fokus på 10k-distans. Målet är Lerumsloppet i april, då jag ska slå dagens tid med minst tio sekunder är det tänkt. Fast lätt blir det inte, Lerumsloppet är till skillnad från dagens centralGöteborgska upplevelse rätt elakt kuperat.  

Går upp halv sex, purrar kidsen som raglar ur sängen förvånansvärt smidigt. En halvtimme senare hämtar farmor och farfar upp utanför dörren. Tuffar söderut de tre timmarna de tar till Växjö - tre och en halv om man räknar in den kalla (två plusgrader och råkall dimma) pannkaksfrukosten utanför Simlångsdalen. Lämnar Mini, Mikro och farfar och farmor på Strandbjörket en dryg kilometer efter varvningen och knallar runt mot starten. Strandbjörket är en riktigt stor lekplats, med en massa änder att jaga och gott om roliga klätterställningar och vida gräsytor. Off från trafik och precis bredvid löpslingan ligger den också. Idealt.

Värmer upp lite försikitgt innan starten och känner mig taggad till tusen, det här ska bli roligt. Försöker ta det vackert i starten, hamnar först med Niclas B som dock försvinner iväg snart nog, sedan med Vasslöparen ett bra tag. Varvtiderna ska idealt ligga på 23:27. Första snutten fram till varvningen klarar jag av på några sekunder snabbare än plan, första hela varvet går på 22:25, en minut för fort. Väl snabbt, men inte så farligt ändå, tycker jag. Ivrigt påhejad blir jag av min trogna hejaklack vid Strandbjörket. Ger lite extratryck i benen när man har så stabil supporterskara . Försöker ändå sänka tempot lite. Andra varvet på 22:56 och tredje på 23:26. Rosa pantern har vi sällskap med en stund. Sen tycker jag att det går för sakta och glider förbi. Hör en förflugen kommentar från pantern till sin kompis om att vi går för tidigt, det var inte meningen att jag skulle höra det, tror jag, men det gör jag ändå. Har sällskap med Vasslöparen ett tag till innan han börjar glida iväg. Halvmaran passeras på 1:33:42, vilket är någon minut före plan, men farten har börjat sjunka och det känns redan nu att det går för tungt för att det här ska gå bra. Dessutom känns det som att jag har nån låsning i korsryggen, en punkt ovanför svanskotan ömmar en hel del, lite kopplat till höger skinkmuskel. Skjuter dock undan det och maler på.

Fjärde varvet på 24:00, ingen katastroftid i sig, men jag börjar glida neråt i fältet nu. Det känns att det riktiga bettet har runnit undan redan. Nån mil till kunde jag nog hålla farten på pannben, men inte två. Det här håller på att glida mig ur händerna. Fyra varv kvar och jag håller stilen förbi Strandbjörket åtminstone. Farfar saknas för andra varvet i följd, med största säkerhet är han på gyllne bågen och jagar hamburgare. Övriga i gänget hejar glatt. Jag ljuger lite och säger att det känns bra. Tempot börjar haverera. Rosa pantern glider förbi med många andra. Varvet passeras på 25:11. Jag gör ett sista försök att trycka upp tempot och plocka tillbaka placeringar och tid. Tidsmässigt är jag ändå bara runt tjugo sekunder efter 3:10-schemat. Sega och stumma ben, längre steg är det inte tal om, försöker öka frekvensen. Går inte heller. Ont och stumt är väl en sak, men farten och bettet finns bara inte där. De små uppförslutningarna vid cafehörnet och den där gräsfläcken man springer över på andra sida sjön känns plötsligt som remarkabla uppförsbackar.

Håller uppe farten i den här kvasinivån ytterligare en bit, förbi Strandbjörket och en god bit nedför bortre långsidan av sjön. Sen går det inte längre, jag ser att trots att jag försöker pressa mig ger det inget resultat i termer av hastighet. Jag släpper taget om tiden och botten faller ur tempot. Med runt två och ett halvt varv kvar kappsejsar hela maraprojektet och går till botten, med segel flaggor och allo. Nånstans här blir jag medveten om att hag beslutat gå ner i kollapsjoggmode, nu är det bara en fråga om att ta sig i mål. Ser ingen anledning att bryta här. Trots allt har de tidigare kalla morgondimmorna succesivt spruckit upp, och nu är det en strålande höstdag kring Växjösjön. Finns inget att klaga på, förutom min kassa träningsplanering då. Nästa säsong ska jag ha bättre disciplin (begränsa mina långpasslustar) och bättre struktur (ordentliga träningsfaser med tillhörande mål och träningsverktyg). Sjätte varvet passeras på 29 minuter, och de två sista går ännu långsammare. I mål kommer jag på 3:38:53, vilket bara måste vara en underprestation av rang - så sent som i mars i år sprang jag på nära 3:20 i en envarvs marabana på runt 600 höjdmeter. Utan särsklid uppladdning eller någonting.

Resultatet är helt klart en mycket stor besvikelse. Jag tycker inte att jag disponerad loppet särskilt illa, det kändes ganska lätt och fint i början och tiderna var i hygglig paritet med målsättningen. Uppladdningen har varit mycket bra, där finns inget att klaga på, tycker till och med att jag har vilat riktigt skapligt den här gången. Sanningen är nog dels att jag inte är mycket bättre för tillfället, men även att jag är mer sliten efter den här säsongen än jag har velat vidgå för mig själv. Nu ska jag ställa skorna på hyllan och skita i det här. I två veckor eller så. Under tiden ska jag tänka och komma upp med en ny strategi, samt bestämma mig för vad jag vill göra. Inte träna för en sak och sätta upp tävlingsmål för något annat iallafall. 

Men loppet var fint och välarrat, många trevliga pulsare fick man träffa, och dessutom var som sagt publiken bra, två fallna hjältar satt redan i bilen och sov när jag kom ut från simhallen, de vaknade inte förrän vi var hemma… verkar va jobbigt att heja oxå

Kan inte säga annat än att uppladdningen har varit bra. Tre goda nätters sömn, kolhydratladdningen har funkat finfint och inga större skavanker gör sig påminda. Jag är i god tid på Lidingövallen, plockar ut min nummerlapp och flupprar runt på sportmässan och tjôtar lite med utställarna. Känner mig riktigt taggad.

Vädret är perfekt. Visst är det lite varmt, men det kan jag bara inte med att klaga på. Lite vind, men solen steker från klarblå himmel. Värmer upp lite lätt en halvtimme innan start. Välvätskad och vältankad. Det spritter i benen.

Kommer iväg bra i starten. Behärskar mig en aning för att inte tokrusa. Första ‘kilometern’ på 5:18, lite ryckigt tempo bland allt folk, men det känns ändå bra. Kanske lite förvånad att det inte går snabbare, men tiden svarar mot ett tempo på runt 4:10-4:15/km så det är i det närmaste ett perfekt öppningstempo.

Grusvägarna dammar. Springer lite spänt och ryckigt, är nog lite för fokuserad på tempot. Försöker släppa taget om klockan och bara flyta på. Lugnt uppför, och med tryck i nedförsbackarna. Första fem på 22:52. Aningen för långsamt, men inom felmarginalen. Helt ok öppning.

Men jag börjar redan känna att jag nog ligger lite för högt i ansträngning, jag måste tidigt fokusera på att hålla tempot och det är inte bra. Löpningen är fortsatt spänd. Istället för att njuta av den fina naturen och det härliga löpvädret jagar jag på mig själv. Andra halvmilen på 22:59, det är för långsamt. Löpningen runt Kyrkviken är både vacker och lätt. Här borde det gå lite fortare.

Tredje halvmilen är även den ganska lättlöpt och går på 22:19. Godkänt, men det borde vara någon halvminut snabbare, och framförallt borde det kännas lättare. Och nu är jag vid det fruktade partiet från Fågelöudde och tillbaka mot Grönsta. Upp och ned mest hela tiden i några kilometer här. Tekniska branta nedförsbackar som vänder skarpt uppåt igen. Här måste tekniken funka, och det är dödsstraff på att hänga på sig för mycket mjölksyra i motluten.

Kanske är det ändå just det jag gör. Jag tar mig fram till 20-kilometerspasseringen på halvmilstiden 23:54. Även det är i sig inget fel, aningen för långsamt, men framförallt har det tagit för mycket kraft. Tempot rasar i botten, löpsteget faller samman. Jag orkar inte sätta emot schackingen mentalt - här tar loppet i allt väsentligt slut. Silverchanserna har försvunnit iväg i skogen framför mig. Aborrbacken i sig är inte så märkvärdig, tycker jag, men halvmilen tar 26:30, vilket talar sitt tydliga språk. För här är det egentligen lättlöpt och väldigt fint och tempot skulle egentligen öka.

Tar lite kaffe med knappa halvmilen kvar. En skrynklig mugg med nåt guckigt och svart som smakar gudomligt - första koppen på sex dagar, och det ger mig en aning boost. Nu är det en liten backknäppa vid två kilometer kvar, annars är det bara att stå på. Försöker öka lite för att räddda hedern, men det går riktigt tungt nu. Sista halvmilen på 26:59, och den är ändå lite kort. Sluttiden är 2:25:03 enligt min klocka, lite drygt tio minuter över målet.

Märkligt nog känner jag mig inte slut efter målgång, det finns rätt gott om energi kvar egentligen. Stör mig på att jag inte kan tömma mig mer på kraft, har ju helfokuserat på Lidingöloppet i år. Kanske för mycket. Trodde nog att jag skulle kunna ta mig närmare de magiska 2:15 också, lite besviken där.

Lärdomar: Har nog spenderat lite mycket tid på överlånga långpass i lusigt tempo för att prestera bra tider på Lidingöloppet. Dock - de långa långpassen definierar mig som löpare och är i grunden drivande för min träning - de är inget jag kan ångra. Däremot måste jag nog spränga in kortare långpass med bättre tempo.

Lärdom nummer två: Styrketräning. Kände tydligt under sista milen att bål- och kransmuskler inte orkade med riktigt. Trött i ljumskar och rygg. Här får jag skylla mig själv, och till nästa år måste det till en skärpning på den här punkten.

Ändå är jag nöjd med attt jag spände bågen mot silver. Precis som Einar Tarmskälves lånta båge i slaget vid Svolder visade den sig emellertid alltför vek. Och likväl - jag kan inte ångra mycket i satsning och upplägg. Je ne regrette rien.

l skrivande stund sitter jag utanför fjällstationen och njuter av utsikten, luften och en sval Jämtlands President lager. Förutom att den pryds av Evert Ljusbergs tveksamma nuna är den riktigt fin - åtminstone idag.

Tittar tillbaka på ett härligt men hårt fjällmaraton: En dryg kilometers uppvärmning tjugo minuter före start. Tunna skyar skymmer solen, men det är riktigt varmt - 23 grader, kanske mer. Starten går, Vertex-Patrik leder fältet på MTB fram till hängbron över Vålån. Där anbefalles gång för att inte bron ska komma i självsvängning.

På andra sidan väntar en smal och vindlande men löpvänlig stig längs Vålån ner till Vallbo. Stundtals högt över den brusande ån. Ett par plums i biflöden och illa spångade kärr ser till att fötterna blir blöta - så nu slipper man tänka på sånt. Tempot är - förstås - för högt, jag håller runt 4:50-5:20 den här sträckan, och det kommer att kosta mig senare.

Från Vallbo är det först lite grusväg och sedan bred tilltrampad stig med mycket storsten uppför mot myrarna bakom middagsvalen. Spängerna här är mestadels breda och lättlöpta - nästan som broar. Tempot fortfarande runt 5-5:30, och det känns allmänt bra.

Den goda jämtlandspresidenten tar slut och ersätts av en ny, det blir lite gott tjôt utnför fjällstationen, sen bildvisning från dagens strapatser - omedelbat följt av bankett med trerätters middag och prislotteri. Kammar hem en påse frystorkat och dessutom högvinsten i gissa segrartiden. Tvåan i gissningsleken gissade på 3:19:23, vinnaren hade 3:19:26. Själv hade jag tippat 3:19:28, vilket renderar mig en pulsklocka.

Är nu tillbaka på vandrarhemmet och kan sålunda avsluta berättelsen om marastrapatsen.

På andra sidan myrarna väntar Grönvallen, och sen bär det av uppför issjödalen, en liten U-dal som leder upp på kalfjället. Gröna grässlätter, fjällbjörk och brusande klart vatten. Det är grymt fint.

Högst upp i dalen är stigningen brantare, och följs av löpning på en naturlig grusplatå. Jag inser att jag har sprungit på för hårt - det är visserligen svalare här uppe, men mycket vätska och energi har gått åt på lågfjället. Sänker tempot till lägre än sex minuter per kilometer. Löpningen här uppe är kalasfin, med skönt underlag och milsvid utsikt norrut. Vi springer förbi Pyramiderna, två perfekt pyramidformade småtoppar i området. Tappar sedan leden för ett ögonblick och förvinner ner i en jokkravin, men räddas av en bakomvarande löpare tillbaka till leden mot Lunndörren.

Efter en härlig men alltför kort tur på kalfjället väntar pasta, energikakor och annat smått och gott vid Lunndörren, där har vi avverkat knappt 25 av 42.5 km. Jag unnar mig några minuters paus, försöker dricka och äta ordentligt. Efter pausen är det 13 km skog tillbaka till Vålådalen. Glömmer först fylla vätskebältet - det här är banans torraste parti med i allt väsentligt ingen möjlighet till påfyllning innan Vålådalen, så jag får ta en straffrunda på 150 meter tillbaka till dunkarna vid stugan.

Stigen ner är riktigt tuff - det är visserligen nedför men med mycket sten och rötter. Varken kropp eller psyke pallar riktigt så här långt in i loppet, så det blir gång och kollapsjogg ned till Vålådalen. Det tar låång tid, och sista halvan av etappen måste jag ransonera vätskan för att inte gå alldeles torr.

Dricker lite och käkar chips vid drickastationen. Dricker lite till och försöker sedan sätta lite fart mot målet i Nulltjärn. Det går sådär. Krampkänningar. Dråplig scen 1: Jag hinns upp och passeras av en kille, 30 meter framför mig blir han stående i en kort men brant knäppa om kanske 5-8 höjdmeter. Kramp. Jag går förbi honom och hinner lagom fråga om han har kramp innan det tar tvärstopp. Kramp. Så där står vi, två kilometerföre mål och hasar oss uppför en liten backe. Måste se helt sjukt ut.

Dråplig scen 2: För att säkerställa distansen och för att skapa en lite spektakulär målgång har vi fått reda på att vi ska passera Nulltjärn på en led mot Kyrkstenen, för att sedan vända och ta den sista halvkilometern på Nulltjärns fina sandstrand. Tänk 100 stycken David Hasselhof/Pamela Andersson, fast nu är det slowmotion på riktigt. Hursomhelst börjar jag tycka det är långt till tjärnen, och får för mig att jag missat vändningen, och nu är på väg upp till den där kyrkstenen. Nån tjärn ser jag inte, bara ett stort kärr. Tittar mig omkring lite, och snubblar till på en sten. Tokkramp i bägge vaderna. Jag skriker högt och rasar rätt ut i kärret. Kan inte räta ut benen - fötterna låser sig i nedåtläge, och följaktligen kommer jag heller inte upp. Är fortfarande övertygad om att jag sprungut fel, och att jag ska bli kvar i kärret. Känner mig som Bockstensmannen, men kravlar mig till sist upp och fortsätter. Ett par steg senare både hör och ser jag målet och Nulltjärnen.

Känner mig genast piggare, och joggar i mål på 4:57 nånstans, en bra bit långsammare än planerat, men ändå mycket nöjd. Placeringen blir någonstans runt 25-30 av lite under hundra startande, tror jag. Hade nog trott att jag skulle bemästra banan bättre, men värmen knäckte mig.

Grymt trevligt arrangemang som jag gärna besöker igen. Efter målet vankas ett långt skönt dopp i tjärnen följt av självgrillad falukorv i tunnbröd. Kalas det.

Nu ska sovas.  

Laddar med frukostpannkakor och toppar till lunch med ett par mackor. Försöker hålla en bra vätskenivå - lagom till loppet spricker det upp och termometern klättrar uppåt igen. Dock under 25 grader för omväxlings skull. Fläktar lite från havet också. Får ut nummerlappen - nr 13, grymt bra.

Familjen knallar in mot stan för att handla lördagsgodis och badleksaker, jag försöker fokusera på starten nere vid Varbergs fästning. Värmer upp lite på strandpromenaden. Höger flintamuskel är fortfarande öm efter tisdagens fartpass. Inte bra. Kör korta lätta rusher och ännu lättare stretching om vartannat. Det släpper lite.

Starten blir några minuter sen, och det blir lite oroligt i de främre leden. Folk joggar iväg och kommer tillbaka. Så äntligen är startrarna redo, och vi kommer iväg. Vid fästningsstranden blir jag ivrigt påhejad av familjens beachkommitté. Steget blir lättare. Första kilometern, som i allt väsentligt är plan, går på 3:39. Aningen fort förstås, men jag orkar inte bry mig om sånt idag. Det är alldeles för kul att springa.

Just vid enkilometerspasseringen kommer banans brantaste backe, Slottsgatan. En brant knäppa uppåt en kort bit, sen lugnar det sig. Solen steker dock obarmhärtigt på gatorna här uppe. Svagt uppför till två kilometer (3:51) och till tre kilometer (4:07). Sen blir det ett skogsparti med lite skugga.

Fältet glesnar ut allteftersom, jag passerar första vätskan utan att dricka. Det känns fortsatt rimligt bra. Fjärde kilometern på 4:18, vilket nog är lite slappt. Men här någonstans passerar vi banans högsta punkt och det bär av längs stora gator ner mot Apelviken. Femte kilometern på 3:44. Sjätte kilometern saknar kilometermarkering, eller åtminstone missar jag den. Vid sju kilometer (4:04 i snitt på 6&7) inser jag att jag fortfarande snittar under fyra minuter per km, och att 40 minuter på milen inte är omöjligt.

Åttonde kilometern är böljande grus ut mot strandpromenaden - bra grus men ändå inte samma fäste som asfalten. Det börjar vara tufft att hålla farten nu. Het sol, men vinden svalkar. Möter ett bröllopsfölje på vägen, känns lite udda att ånga förbi sådär alldeles inpå dom.

Ut på den asfalterade strandpromenaden, åttonde kilometern på 4:10. Jag har nu 3 sekunder tillgodo på fyraminuterssnittet. Fixerar en grå rygg 30 meter framför mig, han håller jämn och bra fart. Ingen direkt plåga att springa, men det är svårt att höja tempot. Nio kilometer, och nu ser man fästningen torna upp sig 1.6 kilometer bort. Bra kilometer på 3:33 (satt den rätt?), hjälpt av några bra medlutslöpor. Nu är det bara att spurta. Tycker jag ligger på bra, ändå passerar jag tiokilometersskylten med viss forcering på 40:00

Sexhundra meter kvar. Har tagit in lite på den grå ryggen, men kommer inte närmare längre. Däremot börjar jag plocka på en blå kille som verkar vara orienterare, han får bli mitt spurtobjekt. Den grå killen flyter iväg ifån mig, men herr blå plockar jag utan motstånd.

Glider in i målfållan på 41:48 - 3:58 per km vilket är mer än tillfyllest. Mycket nöjd, joggar lätt ned till fästningsbadet och plockar upp familjen. Nu VET jag att jag kan göra under 40 på milen.

Familjen har besök av goda vänner från Halden, och vi bedriver den här soliga junidagen med strandliv, picknick bad och annat som hör till. Är inte helt taggad att springa när jag ger mig av hemifrån, känner mig lite ur fas och blir lätt irriterad på små arrangörsmissar och lite allmän snurrighet om var man ska vara. Varför skriver man i PM att man ska vara sin fålla minst 20 minuter innan start när det inte finns någon fålla förrän 10 minuter innan start? Nåja, felet ligger mer hos mig som låter mig irriteras.

Innan dess har jag parkerat och bytt om på jobbet och tagit tre kilometers uppvärmningsjogg från Johanneberg till Nordstaden, där jag har krånglat ut min nummerlapp. Benen känns lite sega och är inte intresserade av att springa fort. Håller sexminuterstempo ner på stan.

Får nöjet att se den segrande kenyanen spurta in i mål just innan min startgrupp kommer iväg. Strax är vi iväg, och bara kort efer starten får vi byta den heta solen mot en svalare, fuktig tunnelskugga. Svagt nedför, och jag påtalar för benen att det spelar inte riktigt någon roll vad de tycker - det här är för kort för att söla. Ändå går första nedförskilometern på 4:11. Vid lägsta punkten i tunneln är det lite svårt med referenserna, vägbanan svänger och böjer av uppåt. Ett lrätt läckert blåttljus omger oss, och man känner sig lite som i nåt arkadbilspel. Coolt.

Missar andra kilometermarkeringen, men trean passeras på 12:54, vilket ger att kilometrarna två och tre har passerats i 4:21/km. Det lägre tempot tror jag mest beror på uppförsbacken. Annars känns det lite bättre nu. Musikalisk underhållning mellan tunneln och vändpunkten vid Fiskhamnen. Så var man halvvägs. Trots att klockan närmar sig sju är det närmare 25 grader uppe i det fria - löpvänligare klimat nere i tunneln, men det är ju synd att klaga. Fjärde kilometern på 4:20 är åtminstone 10 sekunder för mycket. VIsserligen får man sick-sacka en hel del, men det finns nästan hela tiden gott om plats att passera folk.

Ner i tunneln igen, och den här nedförssträckningen går det lite fortare, kilometerpassering på 3:57. Genom det blåa ljuset i det här röret, och så bär det av uppåt igen. Sista 1.7 kilometrarna går på 7:10, vilket är 4:13/km. Helt ok med tanke på motlutet. Sluttiden blir 28:15 och en 217:e plats av 4095 startande herrar. Kunde varit bättre - framförallt är det inte ens en sekund snabbare per kilometer än Göteborgsvarvet, men med tanke på den låga fartdosen för närvarande så får det ändå betraktas som ett bra tröskelpass.

Medaljen är rätt fräck, utformad som en tunnelmynning. Trär den på mig och joggar lätt tillbaka upp mot jobbet och en varm dusch. När jag väl krånglat mig ut från festområdet håller jag runt sexminuterstempo även tillbaka. Total träning för dagen inklusive upp- och nedjogg blir 13.7 km på 1 timme och 12 minuter.