Benen på ryggen

Morgonjogg till fakirbussen som går klockan 04:39. Testar nya pannlampan jag vann på sextimmars - en Petzl tikka plus. Den sitter bra, är fantastiskt smidig jämfört med Mila-monstret jag äger sedan tidigare. Och eftersom jag bara kommer att befinna mig på riktiga vägar innan gryningen räcker ljuset från den lilla LED-lampan mer än väl.

Kvart över fem begynner jag huvudpasset vid Kungsbacka station. Norrut längs Kungsbackaån, fast till min irritation har bygget av Tölö tvärled - eller vad det nu är dom håller på och gräver för - kommit så långt att min passage upp mot Freeport är blockerad av en stor pålkran. Eller nåt. Det går dock att klättra sig förbi. Efter Freeport kommer man ut på landet - långsmala fält i en liten dalgång bakom bräckaberget. Gryningen är redan så långt gången att jag kan släcka pannlampan.

På andra sidan motorvägen väntar sandsjöbackaskogen tålmodigt. Först en världsklass-stig förbi Iglekärr. Det går uppför, uppför och mera uppför, men ännu så länge är benen pigga, så det gör inte så mycket. Jag håller dock farten låg - det är skapligt långt till jobbet den här vägen. 

Skogen tar plötsligt slut, stigen går över ett stängsel och in i en hage. Öppna våtmarker och motorvägen ligger framför och nedanför mig. En räv studsar upp från stigen en bit framåt och försvinner över ett krön till höger om mig. Jag ska åt andra hållet, plockar ytterligare några höjdmeter i lerig mark innan jag kommer ut på de torra fina ljunghedarna kring Lusasken. Mjukt svar från gräset under mina fötter. Sandsjö glittrar blått till vänster. I dalgången till höger ligger ett svagt morgondis och accetuerar avstånden.

Vid Sandsjö norra strand sitter det kvar en varningslapp och högt vatten från i höstas, men nu är stigen i rätt gott skick. Så kommer jag ut på den egentliga Sandsjöbackaleden igen. Jag passerar några små åkerlappar som ligger insprängda i den annars ganska dramatiska landskapsbilden med stora stenformationer och sönderbrutna mossbelupna klippor. En ormvråk hänger över fältet och letar ätbara smådjur; möjligen skulle han ha blivit intresserad om jag hade berättat för honom om de inte mindre än fem fullvuxna grodor jag skulle komma att passera inom loppet av ett par minuter lite längre fram.

På andra sidan spårhagavägen skiftar landskapet karaktär till mer av obrukad skog. Djupgröna mossor och en stig som än vänder sig uppåt och än nedåt. Lera. Känner mig för omväxlings skull stark sista biten från Årekärrs skvaltkvarn upp till Oxsjön, ett tufft parti som brukar gå rätt tungt. Inte så att jag ökar tempot, jag lunkar fortsatt på i sakta mak, men det känns stabilt och bra.

Plötsligt har jag korsat Pampas och är på väg uppför Torsgårdsbacken. En mild och allmän glädje sprider sig i kroppen när den ohemula motan är besegrad och jag har tagit mig in i Änggårdsbergen. Ute på fälten är det blåsigt och känns lite småkallt, men här inne märker man bara av det solljus som silar ner mellan träden.

Så passerar jag Trinde mosse, och har bara att ströppla nedför den steniga branten till Mölndalsravinen, upp igen på andra sidan och så ta den sista bitens jogg bort till kontoret. 32.8 km övervägande stiglöpning har avverkats på fyra timmar exakt. Tillkommer ytterligare tre komma sex kilometer om man räknar med uppvärmningsbiten till bussen. Inte snabbt, men ruskigt skönt.

Samma rutin som igår - ett äpple och en skvätt återvärmt kaffe, sen ut i den tidiga morgonen. Lätt jogg mot Kålelund, samma rutt som igår till en början. Fast där det igår låg ett hav finns idag bara ett vitt intet. Lyssnar man noga hör man vågskvalp och sjöfågel därute, så antagligen är det bara tät dimma och inte slutet på universum. Fast säker kan man förstås inte vara. Första halvmilen på en halvtimme, sedan lämnar jag stigarna och ökar farten till 5:10 ungefär. Över fälten och bort mot Stockalid, och här gör dimman att man vekligen blir utan referenser. Löpning som med pannlampa, fast vitt. Det är bara jag och mr Self Destruct.

Trent Reznors Inferno-vision sliter i öronen när jag jobbar mig uppför Stockalidsbacken. ‘Do you believe in miracles? - Not really.’ Fast på toppen av kullen bryter solen igenom dimmorna för en stund. Jag slingrar mig nedför mot Landa, och fortsätter på den lika slingriga asfaltsvägen mot Frillesås. Drar sakta sakta upp tempot mot jämnt femminutersfart. Så kommer jag upp på gcr-vägen tillbaka mot Åsa. Dags att öka. Byter till Prodigy och trycker på lite mer ordentligt. Pressar mig genom Åsa och så över Jutegårdsvägens rakor ut på Ölmanäs igen. Sju kilometer i ett jämnt ansträngande tempo av 4:30/km, sen är det bara en lugn och fin nedjogg om en dryg kilometer kvar.

På köksgolvet blir det stretch och även idag några minuters bålstyrka. 24 kilometer på två timmar och sju minuter blir dagens skörd.

Tidig uppstart med G-man och Saxen på tidig X-dressin österut. Med BK stängt och donken på frukostdiet fick det funka med Bigmac och cheeseburgare och pommes som uppladdnig.

Ombyte generöst nog på samma herrars hotellrum, själv hade jag ju avbokat mitt till förmån för en tågbiljett tillbaka hem på kvällen.

Startar i femminutersfart med G-man. Efter ett par varv är jag varm i kläderna och tycker att vi fastnar i vinkelvolten bakom nån typ som inte springer på i nedförsbacken. Yeah - right, den där typen ska sedermera göra dygt sju mil.

Hursomhelt trycker jag på lite mer där och gör de första 15 varven på 5:30 stycket +- fem sekunder (ooops, det är ju 4:35/km). Tycker det känns bra, inser att det är bortitok för fort men känner inte för att bekymra mig för det just där och då. Drar ett par tre varv till på mellan 5:35 och 5:50. Ser att G-man har klivit av. Han verkar samlad och inte allt för deppig, tror han gjorde 100% rätt.

Pausar med fyra minuters promenix, käkar och dricker lite extra. Passerar halvmaran - eller iallfall 21.8 km - på 1:45. Försöker få upp farten lite sakta igen. Det är svårt, tiderna fastnar runt 6-6:30 på varvet, och snart blir det långsammare. Efter 31 varv eller tre timmar och fjorton minuter är det dags för en ny gångvila. I varvningen finns allskös godis att välja på, och jag försöker varera mig så gott det går. Jordnötter känns dock bra. Och gelerna. Och sportdryck.

Vädret suger. Ömsom sol som känns ohyggligt varm, ömsom isande kalla vindar. Mest det sista. Det blåser riktigt mycket, och förmodligen drar det en hel del distans ur många kroppar idag. Efter runt fyra-fem timmar får vi dessutom lite snöflingor som för att fira lite extra, det blir dock inte så mycket.

Efter andra gångpausen har jag genomlidit en djup schackning som inte vill släppa taget. Det är långt kvar, och jag snurrar fortfarande runt samma 1200meterssslinga. En hejaklack har dock materaliserat sig - med bergsprängare och pompoms blir livet lite ljusare en gång per varv. Run to the hills, Oahlåtar med Uggla och mycket mycket mer får man avnjuta. Annars har jag börjat plugga in egen musik i örona för att kontra tristessen. Jonathan Richmann and his modern lovers med Buzz Buzz Buzz är fantastiskt avledning. Ett helt varv springer jag runt och sjunger högt “Buzz buzz buzz goes the honeybee, twidelididelidee goes the bird…” Det är högstående lyrik det.

varv 43 till 50 skulle ju vara vårtävlingar enligt planen, och visst, efter lite gångpaus och med en massa Rammstein i huvet lyckas jag vrida tempot från över till under åtta minuter per varv iallafall - fast tiden på de aktuella 8.4 kilometrarna hamnade på 53 minuter, vilket kanske var tio minuter mer än planerat. Man glömmer gärna hur ont det gör efter fem timmar.

Nu gjorde det inte så mycket då jag ändå kom ett par kilometer längre i det stora hela. Med fyra varv kvar till sex mil får jagen mugg öl av G-man och känner mig plötsligt som en kung. Snart framme. Sluggar mig runt de fyra varven, och joggar mjukt nästan två till innan det är klart. 62.25 km blev det, tror jag. Skitnöjd

Varvar ner med att vinna en pannlampa på utlottning och går sedan på nån obskyr lokal med trevliga bekanta innan det är dags att ta tåget hem.

Och det är riktigt surrealistiskt.

EDIT: Har lagt till ett par foton från Jessica Wennborn. 

Uppe klockan fyra, ute tjugo i fem i mörker, regn och sydostliga vindar. Det sista innebär visserligen medvind över fältrakorna, men särskilt inbjudande är det inte. Börjar mjukt i 5:40-tempo. Österbyn, Klevrakorna och så under motorvägen via Gamlegårdsvägen. Det mest upphetsande som passerar är en överkörd padda som ligger på grusvägen just innan tunneln under E6. Ganska stor. Nine Inch Nails med With Teeth tröstar mig lite - ’I think I used to have a purpose/But then again/That might have been a dream’ - pålitlige Trent skriver alltid så positiva och glada texter.

Upp på bräckan, nu har det ljusnat såpass att man klara sig utan pannlampan. Lygnern ser grå och elak ut i morgonljuset. Regnet hänger kvar men har börjat avta lite. På andra sidan Fjärås by är det bara enstaka regndroppar. Ökar farten lite, sista elva kilometrarna går i 5:10/km ungefär. Över Myrafälten till tonerna av Prodigys The fat of the land. Så över  Rolfsån - mycket sediment i vattnet idag, ser inte badvänligt ut - och sen in i Kungsbacka.

Inhandlar kaffe, vaniljmunk och lite lyxapelsinjos från Brämhult att mumsa på på tåget, och så blir det ett Clark-Kent moment när blöt träningströja och jacka byts mot torra under- och regnställsdito. Redo för en ny dag, med 29.5 kilometer och två timmar förtiotvå minuters träningstid i benen. Tror det blir lite Pilates till lunch idag också. Bilden föreställer förresten enarna som klättrar på Svalhögen vid Fjärås bräcka, om någon skulle undra.

Måttligt sen kväll hemma hos Oskarsbergarn med familj igår. För töserna var det dock en osedvanligt sen fredagkväll, varför det sovs så det skakar i huset när jag smyger ut i morgonljuset klockan halv sju. Ger mig iväg bort mot Gårda Brygga i 5:30-tempo, lyckligt ovetande om att de två små ljusen sätter sig käpprakt upp i sängen i samma ögonblick som jag stänger dörren.

Tunna skyar på himlen, runt nollgradigt i luften. En tunn isskorpa ligger på asfalten, vilket gör det lite lurigt med fästet. Här och var halkar det ganska friskt, stora delar av passet kommer att handla om att söka torra eller grusiga delar av vägbanan.

Gårdagens fartökningar känns ordentligt i lår och hamstrings, det kräver en del uppvärmning att få ut något som liknar ett normallångt löpsteg. Jag gör en mental anteckning om att förbereda mig på att det kommer att påverka dagens löptempo. Passerar över Österbyfälten, där fåglarna redan sjunger sin Nintendosång, och sedan bort mot Stockalid. Tar Stockalidsvägen söderut idag, vilket betyder en femhundra meter lång uppförsmota i början och sedan succesivt tillbaka ned igen i en härligt småkuperad bergochdalbana. Tempot ligger runt 5:15/km, vilket känns helt lagom.

Fortsätter på småvägarna förbi Nortorp och Räfsnäs ut mot Rågelund. Passerar det gamla gästgiveriet och den fina gamla stenbron över Lundaån. Stenbron är idag övervuxen till oigennkännlighet, och gästgiveriet är privatbostad. Jag korsar Varbergsvägen och kommer upp på banvallen mellan Åsa och Frillesås. Stannar upp en minut och tar in morgonljuset över Landabukten. Gäss sträcker norrut i plogformation. Kan det vara vår i luften när det inte har varit någon vinter än? Tydligen.

Jag har knappt 2.9 km GCR-väg på den gamla banvallen upp till Åsa, tänkte jag skulle använda det till en fartökning. Det går trögt i början, den första halvannan kilometern stiger vägen omärkligt men konstant knappa tio meter Det är inte mycket, men eftersom det inte är en synlig uppförsbacke blir man helpsykad och det är trögt att springa på här. Håller kanske 4:15/km. Sedan jämnar det ut sig och jag får upp farten lite bättre. Hela fartökningen klaras av med ett snitt på kring 4:10/km och en medelpuls som landar något slag under den anaeroba tröskelpulsen.

Sliten och nöjd sänker jag tempot till sexminutersfart och joggar längs ringvägen och ett par utvalda stränder hemåt till kroken igen. Passet summeras till 21.5 km på en timma och femtioåtta minuter.

Reveljen går prick klockan fyra. Sängen är full av snörvlande, hostande och febriga töser som har varit vakna av och till under den korta natten som har förflutit. Ute blåser det en frisk ostlig vind, är -7.8 grader kallt och snöar. Det är lätt att bli hypokondrisk - hur är det med halsen egentligen? Och det där knät jag slog i på rallyt, duger det verkligen att springa långpass på?

Skjuter ledsamheterna åt sidan, pressar mig upp ur sängvärmen och kryper i träningsutrustningen. Käkar en macka för att ha nåt att starta på. Lätt jogg, 3.7 km ner till Åsaskolan, där fakirbussen dyker upp förvånandsvärt punktligt trots mörker och snöyra. Efter en sladdig vansinnesfärd genom glashala rondeller trillar jag ur på Kungsbacka station och fortsätter per pendeltåg till Lindome. Klockan tre minuter i halv sex börjar huvudpasset med en knapp halvmils lätt distanslöpning uppför men med vinden i ryggen längs Spårhagavägen. Sen får jag vika in i ett mörkt och snöigt löparparadis. Stänger av bakgrundsmusiken och njuter av vindens sus och knarret under fötterna.

Orienteringen underlättas av det några få centimeter tjocka snötäcket som accentuerar stigarna - i mörkret förvandlas de till vita vägar som är betydligt lättare att se än Sandsjöbackaledens ledstolpar, krönta med små orangea fyrkanter som kan vara nog så svåra att få syn på trots pannlamssken. Nu har jag i och för sig sprungit här en del, så jag har hygglig koll på de värsta svängarna, men i mörkret är det mycket som ser annorlunda ut. Snötäcket är obrutet så när som på spåren av en räv som har följt leden de första kilometrarna, men snart försvinner även den.

Snötäcket är inte så tjockt att det direkt hindrar löpning, men något vidare tempo kan man inte hålla, därtill är motståndet för stort, och greppet för klent, broddar till trots. Fördelen är att många rotiga ojämnheter rundas av av snön, dessutom är en hel del lerpölar tillfrusna med is som bär. Inte alla dock, vilket jag surt får erfara strax innan Oxsjön där jag kliver ner och stupar i ett knädjupt lerhål. Det värsta är att jag är säker på att jag drullat omkull här förut. Kommer upp, borstar av mig och kan fortsätta. Snart är jag lyckligt och väl ute på de breda och civilserade promenadstigarna runt Oxsjön. Ungefär samtidigt inträder gryningen - plötsligt ser man saker utanför pannlampsskenet, och för varje minut tilltar ljuset i styrka. Detta att löpa genom gryningen är en långsam och poetisk resa som jag behöver uppleva då och då. 

Passerar Sisjön i sakta mak, nu är det helt ljust och pannlampan är avstängd. Följer spåren av en ensam man (eller om det är en kvinna) med hund. Det är jag och hundägarna som tvingar sig ut även snöiga tidiga morgnar, verkar det. Innan Pampas möts jag av vinden igen, plötsligt blir det bra mycket kallare när jag får springa en bit rakt in i en bitande motvind. Uppförsbacken bakom Torsgården hälsar jag med glädje eftersom den för mig från den pinade slätten in i lä igen bland Änggårdsbergens alla träd.

På lite småsega ben passerar jag Trinde mosse, där jag passar på att ta lite dagsljusbilder av tjärnen och mig själv i snöskrud innan jag fortsätter den sista biten över Södermalm bort till kontoret. Huvuddelen av passet är på 23.7 kilometer och två timmar femtioen minuter, och totalen sålunda på 27.4 km och tjugoen minuter mer i löptid. Ett bra sätt att börja dagen på, speciellt som jag nätt och jämt hinner duscha innan det är dags att krypa in i konferensrummet för en heldag med möten om mätteknik.

Uppe klockan fyra, käkar frukost och pysslar lite med grejorna, så jag kommer ändå inte iväg förrän strax innan klockan fem. Det som tar mest tid är nog att göra i ordning batteriselen, där jag remmar fast överdragsjacka och en underställströja att ha som ombyte när jag kommer fram till pendeltåget. Att jag gör så sitället för att ta ryggsäcken är främst för att batteripacket kommer i en bättre postion nära ryggen, och så spar jag några gram också. Dessutom sitter batteriselen tajtare än ryggsäcken vilket eliminerar en del skumpande.

Ute är det mörkt, månen gömmer sig bakom en molnskärm som succesivt täcker mer och mer av himlen. Lätta snöflingor virvlar runt i en svag till måttlig vind som blåser mig i ansiktet. Motvind har jag de första två milen ungefär, fram tills jag har passerat Fjärås bräcka. Den är inte så stark, men den är rätt kall när den får lite fart över fälten. Någon eller ett par minusgrader när jag ger mig iväg, inne i Kungsbacka är det troligen aningen kallare.

Kör via Österbyn och sen över till den gamla vägen på andra sidan järnvägen. Första halvmilen i en lätt 5:30-fart. Långa rakor över Klevfälten, men både före och efter små trevliga krumbukter förbi lantliga miljöer. I och för sig ligger de i mörker så man ser inte så mycket. Men vägen är likväl behaglig att springa på och dessutom ganska fattig på morgontrafik. Vid det lilla skogspasset man passerar efter Dotetorp är jag ganska säker på att jag får höra en Uggla. Lyssnar efter riktigt noga, och visst måste det vara en Uggla. Ett ganska hest och högt hoande med en melodi inte helt olikt en tupps kuckeliku. Ska dom låta så här års? Den här milen, fram till andra sidan motorvägen på Gamlegårdsvägen ligger tempot runt 5:10, vilket känns behagligt men inte för långsamt.

Stigningen upp på bräckan går lite halvsegt. Det är några höjdmeter, och stigen har en tendens att suga farten ur benen. Uppepå bräckan fyller jag på vattenflaskorna från handpumpen. Kallt och gott vatten. Så vidare in mot Kungsbacka. Tempot här är nere mot 5:30 igen, men nedför bräckan får jag skjuts av Newton och lägger tillbaka farten i 5:10/5:15-facket, där den får stanna resten av passet.

Hittar en ny bra väg genom den vidsträckta Fjärås by. Kommer på lite småvägar förbi Må och över Myrafälten ut på Varbergsvägen på ett för mig nytt ställe. Fem kilometer kvar, och jag börjar närma mig utkanterna på Kungsbacka. Över Rolfsån och så in i stan.

På Pressbyrån blir det kaffe och vaniljmunk. Ett oväntat missöde inträffar när jag ska knöla tillbaka plånboksziplocpåsen i fickan där den hör hemma efter avslutad shopping; en av perfektaflaskorna åker ur vätskebältet och ramlar i marken. Förvånande nog går korken tvärt av. Det visar sig att det frusit ordentligt på insidan, så antagligen har plasten blivit spröd på kuppen. Tror jag ska ha en extrakork hemma någonstans. Jag smyger undan och byter om till en torr underställströja i ett hörn av väntrummet innan det är dags att glida iväg med kvartiåttatåget in till Göteborg. Passet summeras till 29.5 km på två timmar och trettioåtta minuter.

Jobbar ett par timmar innan det börjar dra sig mot lunch. Kroppen har stelnat till en aning, men jag tar mig samman och promenerar bort till Fysiken för ett Pilatespass. Efter en timmes långsamma och mjuka övningar i rörlighet och bålsatbilitet känner jag mig avsesvärt mindre stel än innan passet. Trevligt. Nu tror jag dock att det är färdigtränat för idag.