Vila13 Apr 2007 13:13

Kamrater! Läsare! Porrsurfare (som bara händelsevis halkat in för att spamma ner min prydliga kommentarshörna)!

En ny tid står på dörren. Eder trogne bloggare har fått ett erbjudande han inte kunde säga nej till, och flyttar med omedelbar verkan in verksamhetenunder marathon.se:s trygga paraply. Det känns lite som att gå från att dela ut flygblad på stan till attplötsligt skriva en kolumn på Metro. I allt väsentligt ingen skillnad, men ändå seriöst på nåt vis.

Ny adress är det något krångligare: http://www.marathon.se/blog/index.cfm?Blo_ID=12. Wish me luck.

Distans &Fartträning &Löpning12 Apr 2007 12:36

Vitsippsbacke i SafjälletKort lunchpass på Safjället inbokat. Joggar lätt dit. Soligt och anständigt varmt, nästan ingen vind heller. Tyvärr är mina korta tajts på driven för tillfället, oklart var, så det fick bli tunna långa trots att kort hade varit temperaturmässigt motiverat.

Drygt två kilometers uppvärming så är jag uppe på det för dagen ganska vältrafikerade spåret. Ökar tempot till aningen snabbare än lätt distansfart. Första varvet om en komma nio kilometer går på 9:22, det ger 4:56/km. Höjer lite till en lätt ansträngande nivå – halvvägs till tröskelfart är tanken. Det resulterar i ett varv på 8:44, eller 4:36/km. Sista varvet försöker jag pricka tröskeltempo. På plan mark är det ganska exakt fyra minuter per km, på den här ganska kuperade slingan sannolikt lite mer. Jag satsar mot åtta minuter på varvet och kommer in på 8:00, vilket blir 4:13/km. Snittpulsen är 174 men har fladdrat en hel del upp och ner. Antagligen kan jag en god bit snabbare, men jag känner mig ändå hyfsat nöjd under nedjoggen tillbaka till jobbet.

Ända tills jag upptäcker att jag sumpat passerkortet – det blir bara att vända tillbaka och leta upp det innan jag slutligen kan lufsa in på kontoret och få en dusch och en välförtjänt lunchlåda. 12.3 km på en timme och åtta minuter.

Långpass &Löpning11 Apr 2007 10:27

Morgonjogg, SandsjöbackaMorgonjogg till fakirbussen som går klockan 04:39.Testar nyapannlampan jag vann på sextimmars – en Petzl tikka plus. Den sitter bra, är fantastiskt smidig jämfört med Mila-monstret jag äger sedan tidigare. Och eftersom jag bara kommer att befinna mig på riktiga vägar innan gryningen räckerljuset från den lilla LED-lampan mer än väl.

Kvart över fem begynner jag huvudpasset vid Kungsbacka station. Norrut längs Kungsbackaån, fast till min irritation har bygget av Tölö tvärled – eller vad det nu är dom håller på och gräver för – kommit så långt att minpassage upp mot Freeport är blockerad aven stor pålkran. Eller nåt. Det går dock att klättra sig förbi. Efter Freeport kommer man ut på landet – långsmala fält i en liten dalgång bakom bräckaberget. Gryningen är redan så långt gången att jag kan släcka pannlampan.

På andra sidan motorvägen väntar sandsjöbackaskogen tålmodigt. Försten världsklass-stig förbi Iglekärr.Det går uppför, uppför och mera uppför, men ännu så länge är benen pigga, så det gör inte så mycket. Jag håller dock farten låg – detär skapligt långt till jobbet den här vägen.

Skogen tar plötsligt slut, stigen går över ett stängsel och in i en hage. Öppna våtmarker och motorvägen ligger framför och nedanför mig. En räv studsar upp från stigen en bit framåt och försvinner över ett krön till höger om mig. Jag ska åt andra hållet, plockar ytterligare några höjdmeter i lerig mark innan jag kommer ut på de torra fina ljunghedarna kring Lusasken.Mjukt svar från gräset under mina fötter. Sandsjö glittrar blått till vänster. Idalgången till höger ligger ett svagt morgondis och accetuerar avstånden.

Vid Sandsjö norra strand sitter det kvar en varningslapp och högt vatten från i höstas, men nu är stigen i rätt gott skick.Så kommer jag ut på den egentliga Sandsjöbackaleden igen. Jag passerar några små åkerlappar som ligger insprängda i den annars ganska dramatiska landskapsbilden med stora stenformationer och sönderbrutna mossbelupna klippor. En ormvråk hänger över fältet och letar ätbara smådjur; möjligen skulle han ha blivit intresserad om jag hade berättat för honom om de inte mindre än fem fullvuxna grodor jag skulle komma att passera inom loppet av ett par minuter lite längre fram.

På andra sidan spårhagavägen skiftar landskapet karaktär till mer avobrukad skog. Djupgröna mossor och en stig som än vänder sig uppåt och än nedåt. Lera. Känner mig för omväxlings skull stark sista biten från Årekärrs skvaltkvarn upp till Oxsjön, ett tufft parti som brukar gå rätt tungt. Inte så att jag ökar tempot, jag lunkar fortsatt på i sakta mak, men det känns stabilt och bra.

Plötsligt har jag korsat Pampas och är på väg uppför Torsgårdsbacken. En mild och allmän glädje sprider sig i kroppen när den ohemula motan är besegrad och jag har tagit mig in i Änggårdsbergen. Ute på fälten är det blåsigt och känns lite småkallt, men här inne märker man bara av det solljus som silar ner mellan träden.

Så passerar jag Trinde mosse, och har bara att ströppla nedför den steniga branten till Mölndalsravinen, upp igen på andra sidan och så ta den sista bitens jogg bort till kontoret. 32.8 km övervägande stiglöpning har avverkats på fyra timmar exakt. Tillkommer ytterligare tre komma sex kilometer om man räknar med uppvärmningsbiten till bussen. Inte snabbt, men ruskigt skönt.

Distans &Fartträning &Löpning10 Apr 2007 14:01

Huvudingång, ÅbySeg morgon – barnen är trötta och jag är lite bakfull. Ingen vill någonting. Överlever förmiddagen på kontoret, på lunchen får jag komma ut i den soliga men blåsiga världen utanför.

Bakfyllan kommer av en något blöt afton hemma hos Öisaren, som tidigare under gårdagen gjorde mig sällskap på årets golfpreimär. En rätt skakig runda som dock innehöll en 24 centimeters birdieputt, vilket inte är för vanligt. Perfekt utslag på det 150 meter korta tionde hålet, gott flyg över vattnet och en boll som rullade spikrakt mot koppen bara för att stanna aningen kort vänster. Hu – hjärtat stannade nästan. Birdiewhiskyn fick sköljas ner med ett par snapsar och några öl.

Så nu är kroppen lite tveksam, men halvmilsjoggen ner till Åby känns ändå rätt bra. Lyssnar på Thåströms vemodiga Skebokvarnsvägen 209 vilket passar sinnesstämningen väl. Peppar mig själv för passet, ska försöka köra lite tolvhundringar i VO2maxfart har jag tänkt.

Energin räcker i två upprepningar. Den första klaras av på godkända 4:36. Ett varvs gå- och joggvila, sedan repar jag av den andra upprepningen på tveksamma 4:39. Botten går ur på andra varvet av den tredje upprepningen. Tolvhundra meter tar löjliga 4:54 att genomföra.Löjliga därför att det inte ens ärgodkänd tröskelfart.

Jag hänger på mig överdragsjackan och tar två joggvarv för att fundera lite. Det verkar helt meningslöst att försöka fullfölja de sex planerade tolvhundringarna, åtminstone om ambitionen är VO2maxfart. Ett alternativ är att köra fler men kortare upprepningaroch kanske få ut högre fart då. Möjligen hade det varit det smartaste valet, men jag väljer ändå att gå åt andra hållet. De tre kvarvarande tolvhundringarna lumpas samman till ett 3.6-kilometersfrest som ska gå i tröskelfart tänker jag mig.

Nu blir det inte mycket bättre ändå, termpot sjunker istället ytterligare, ochtrekommasexan genomförsi ett rätt konstant 4:22-tempo.För sinnesfridens skull väljer jag ändå att klassa det som tröskelfart, hänger på mig ryggsäcken igen och lufsar tillbaka upp till kontoret.Nitton komma sju kilometer på en timme och femtiosex minuter blir dagens total. Imorgon ska jag ta ledigt från allt vad fart heter och istället köra ett frispel på Sandsjöbackaleden rätt genom gryningen.

Från Ölmanäs till Apelviken: Ett LöparLexikon09 Apr 2007 21:09

ApelvikenApelviken. Ett par kilometer söder om Varberg hittar man Apelvikens långa sandiga stränder, sommartid täckta av surfare, barnfamiljer och allehanda underliga människor. Strandpromenaden är en sällsynt löpvänlig rest från förra sekeskiftets badvurm och går från Varbergs fästning till Apelviken. Vill man springa hit från Göteborg får man räkna med sådär en åtta mil på vägarna. Långt, men det är en härlig dagstur. Vill man springa från Ölmanäs blir det ungefär ett marathon. Eller ett helt alfabet.

Axle mosseAxle mosse. Mosse i nordvästra Änggårdsbergen. Markerna öster om mossen är tämligen svårforcerade, men vägen på nordsidan är plan och löpvänlig. Vid Axle mosse kan man om man kommer österifrån välja på att springa ner mot Lilla Änggården, Högsbo, eller om man vill fortsätta söderut mot Brattåsravinen eller Änggårdsbergens inre delar. Man kommer då att mötas av en succsivt brokigare stig med mer inslag av kuperingar och rötter, men även av total och ohämmad löpglädje. Vid mossens västra strand finns även en av de yttre planeterna i den fasta planetinstallation som utgår från Naturhistoriska i Slottsskogen.

Från Ölmanäs till Apelviken: Ett LöparLexikon09 Apr 2007 21:03

Borrås skåra Borrås skåra. Ett par kilometer öster om Väröbacka finns ett märkligt berg mitt inne i skogen. Berget är kluvet i tvenne delar och mellan delarna löper en djup spricka, bara nätt och jämnt mansbred. Stigen upp till klyftan klättrar närmare femtio höjdmeter och är en fullgod övning för en backlöpare, brant och tämligen rotig. Tar man sig upp på toppen av berget väntar en underbar utsikt över omgivande fält och långt bort i fjärran västerhavet. Den normala passagen upp är norrifrån, från den porlande Packadammsbäcken. Sannolikt kan man klättra sig ner på sydsidan av berget för fortsatt löpning på småvägar mot platser som Väröbacka, Tångaberg och i förlängningen kanske också Varberg.

BrattåsravinenBrattåsravinen. Från Axle mosse och rakt söderut till Eklanda löper en djupt utmejslad dalgång, stigen längs ravinens västra sida är slät och lättsprungen, springer man nedför har man branta bergssidor till höger och lummig grönska till vänster. Det finns även en mindre stig längs den östra kanten av ravinen, den är mer teknisk och mer vindlande men har en mer påtaglig skogskänsla. Båda valen är förstklassiga och gör brattåsravinen till ett av Änggårdsbergens verkliga guldkorn. Området väster om Brattåsravinen är mycket svårtillgängligt med klippor, stup och tät vegetation.

BredfjällBredfjäll. Själva kärnan i Änggårdsbergen, en bred höjd som sträcker sig från området mellan Finns och Torbjörnsmossarna i norr och väster om Sandås i söder. Den norra änden består av ljunghed genomkorsad av breda och sandiga stigar. Fantastisk löpning med utsikt mot Göteborg i norr, till synes ändlösa skogar i söder, och mot Kattegatt i väster. Passerar man den lilla sänkan som delar Bredfjäll mitt på kommer man över i en gles tallskog, där marken svarar härligt under fötterna. Det finns nästan ingen undervegetation, vilket möjligen är ett ekologiskt misslyckande men det är suveränt skönt att springa här – tallarna och underlaget ger en fartkänsla som är mycket svårmatchad.

Brunnsviken Brunnsviken. Trevlig ‘sjö’ jag brukar försöka få tid att springa runt när jag är hos Svårföräldrarna. Enkelt att hitta, vackert och alldeles lagom långt. Dessutom är det uppskyltat såsom varande hälsans stig. Den västra sidan är enklast, med lätt parklöpning genom Haga, på den östra är det lite mindre trafik och mer stig och mindre av parkväg. Ungefär elva kilometer har jag för mig att ett varv brukar vara.

Från Ölmanäs till Apelviken: Ett LöparLexikon09 Apr 2007 21:02

Copenhagen. Copenhagen marathon, som verkar vara ett rimligt trevligt tvåvarvslopp i centrala stan, har jag aldrig sprungit. Däremot startade jag mitt första långlopp i vad som borde kunna betraktas som Köpenhamns sydöstra utkanter. Det var Broloppet 2000 det, en halvmara som jag avverkade på precis under 1:50 om jag minns rätt.

C. Min startgrupp i mitt första deltagande i Stockholm marathon. Eller C som i Celsius, möjligen – med en temp på 28-30 grader blev det ingen lek att överhuvudtaget ta sig runt. En fin bana och ett bra och välarrangerat lopp hursomhelst.

Next Page »