March 2006


Distans &Löpning28 Mar 2006 20:57

Biketrail genom träskmarkenVädret har blivit stabilare i det senare, de senaste två dagarna har erbjudit rimligt bra beach-väder – sol och runt 20 grader. Kliver av bilen drygt halvvägs hem till Tybee efter en shoppingtur i Savannah. Parallellt med highway 80 har det siktats en biketrail rakt genom Savannah marshes. Läckert – och som gjort för en löpexkursion

Trailen är en gammal banvall – ett beprövat koncept – mer eller mindre spikrakt genom våtmarkerna, platt, lättgrusad väg kantad av palmer och annan exotisk växtlighet. Det enda wildlife jag ser är skyltar med info om pelikaner, skallerormar, sköldpaddor och andra spännande djur som inte heller visar sig. Rätt ok löpning dock – lufsar fram i 5:30-tempo i ett par nyinköpta Reebok Vector. Funkar helt ok – man ska inte begära alltför mycket av ett par 40$-skor. Den sega löpkänslan beror säkerligen på annat än skorna..

Bron över till TybeeJag närde nån vag förhoppning om att det skulle finnas nån typ av cykelbana hela vägen ut till Tybee, men efter fem km når jag Fort Pulaski, och där slutar allt utom highway 80. Ett tag finns det gräs bredvid renen att springa på, sen slutar även det.

Bävar lite för sista bron över till ön, men det går bra. Det finns en halvmetern hög betongklack att springa på intill broräcket, så det känns rätt tryggt. På andra sidan bron kan jag snart nog vika ner på mindre trafikerade villagator. Lägger på ett par km strandlöpning – mjukt, högvatten igen – lämnar stranden vid fyren och lufsar hemåt. 12.5 km på 1h och 5min.

Distans &Löpning27 Mar 2006 9:07

Fågelliv på stranden

Går upp i ett tyst hus vid kvart i sex, ett glas apelsinjos och sedan ut precis innan soluppgången. Klar himmel men kallt, några få plusgrader, tydligen har natten varit rekordkall för den här tiden på året. Testar mina nya trail-vänliga skor, Pearl Izumi.

SoluppgångTar närmaste vägen ner på stranden och följer sedan Tybee beach runt till andra sidan ön. Högvatten, vilket gör att myckel. av löpningen hänvisas till de mjukare delarna av stranden. Måsar, Strandpipare och annat okytt morgnar sig ovanför vågzonen och flyttar sig motvilligt för en framlufsande figur på återhämtningsjogg. Det känns stelt och eländigt, och jag gör ingen större ansträngning att komma under sex minuter per kilometer.

Solen går upp – abrupt, plötsligt hänger den där vid horisonten. De första strålarna leker med atlantvågorna. Andra halvan av strandlöpningen är en tre kilometer lång raksträcka just ovan vågskummet. Under träpiren som utgör hjärtat av Tybee beach, sedan letar jag mig inåt ön.

Följer en cykelled från stranden tillbaka norrut, farten ökar något men inte mycket på asfalten – benen är inte oväntat fortsatt sega. Passerar fyren med vidhängande museum där cykelleden slutar och jag är i stort sett tillbaka vid utgångspunkten.

11.4 km på 1 timme och 13 minuter.

Edit 3/4: Bilder adderade. Ser fint ut, och det var det nog också.

Långpass &Löpning &Tävling26 Mar 2006 10:26

Start/Målsträcka på hwy 73. Foto av GoFastTio i åtta, eastern time, står runt 150 löpare samlade vid en rätt ful staty föreställande en häst. 3-4 plusgrader, och den höga luftfuktigheten gör att det känns kallare. Solen tränger ner genom ett glest morgondis, och en massiv och lätt exotisk fågelkör bildar ljudkuliss. Eftersom vi befinner oss i den amerikanska södern ber vi en bön om att Jesus – Guds son – ska välsigna oss från fall och skador. Även om jag är råateist kan jag inte hjälpa att jag tycker det är rätt fint.

Ett par timmar före loppet intogs en amerikansk frukostpannkaka med apelsinjos och kaffe på Huddle house bredvid hotellet – kylen på rummet hade djupfryst den medhavda yoghurten och mackorna, men pannkakan blev ett fullgott frukostalternativ. Ombyte i Ellerbe till långärmat och – efter lite velande – till långbent.

Starten går – startern fyrar av oss med en uppblåst papp-påse. Sådär en 400 m grusväg, sen är det asfalt till det bittra slutet. Nästa två km går på highway 73, vilket är det enda parti som avlysts för trafik. Sheriffen eskorterar med den amerikanskt imponerande mängden blåljus. Slås av den den djupt rotade artigheten häromkring. När vi passerar avlysningar och speciellt strategiskt placerade funktionärer hörs många “thank you sir” och “thanks for the help, officer”. Överlag råder en mycket vänlig atmosfär där man i möjligaste mån pratar med folk man passerar.

Jag öppnar i vanlig ordning för hårt, är faktiskt åtta ut på sjuttitrean. Räknar jag rätt under loppet slutar jag så småningom tia, så placeringsmässigt blir inte tappet så stort. Tidsmässigt inleder jag med 44:30 på första milen – som bjuder på två skapliga uppförsbackar med ett av loppets brantaste medlut däremellan. Här klockar jag en km på just över fyra minuter, vilket ska bli loppets näst snabbaste.

Den smala landsbygdsvägen vindlar sig fram mellan kullar, skog och lite våtmarker. I de senaste spelar grodorna för fullt. Nån mysko röd pippi – stor som en Stare fast klenare bygd – korsar vägen. Här och var öppnar sig landskapet i tjusiga vyer över skogar och fält. Det är gott att få springa.

Andra milen karakteriseras av två småkulliga partier med en bastant nedförsbacke mellan. Här noteras dagens snabbaste km, 3:53. Mot slutet av milen börjar banan segaste motluta, Tre kilometer av långsam men konstant stigning – inte mer än ca 80 höjdmeter, men placeringen just innan halvvägs är som gjord för att möra benen. Överlag så är känslan att vägen lutar mest hela tiden, än går det upp och än går det ner, dessutom är kurvorna doserade, så man får lite lutning i sidled också. Den ackumulerade stigngingen är – om man integrerar banprofilen på hemsidan – 16-1700 fot, dvs ca 500 meter.

På toppen av den långa backen väntar halvmarapassering och en av loppets elva vätskestationer. Dessa betjänas genomgående av entusiastiska föräldrar med drivvis av drickalangande barn. Om man till äventyrs har tänkt sig att hoppa över vätska nånstans kommer man genast på bättre tankar när en hel klase vilt hejande ungar försöker langa vatten och sportdryck. Det går inte för sig att bara springa förbi, speciellt som jag springer själv större delen av tiden. Just här klickar det dock en liten aning – de förtjänstfullt utbjudna bananerna sitter fortfarande fast i klasar, jag griper efter en, men efter dryga två mil funkar inte finmotoriken, så jag släpper idén och bananerna och fortsätter springa istället.

Jag, nånstans halvvägs. Foto av GoFastHalvmarapasseringen har dessutom en servicekille dedikerad till att ropa ut passertider. 1:34:45 ropar han när jag springer förbi, vilket inte bara stämmer, det är dessutom en liten putsning av halvmaraperset. Backen har tagit sin
tribut, det finns en anstrykning av stelhet i hamstrings, men nu vidtar en lång rullande nedförsbacke där man kan blöda genom benen under låg belastning. Jag väljer att inte oroa mig för den troligen alltför snabba passertiden. En tid i paritet på andra halvan skulle rendera en start i Boston, en tid runt 3:10 på den här banan känns förvisso avlägsen men det är kul att ge sig själv chansen.

Vid foten av medlutet blir jag upphunnen av en kille i blått, jag passerade honom nånstans de första kilometrarna. Passeringen är ett tydligt tecken på att jag börjar tappa drivet i nedförsbackarna. Vi pratar lite om ditten och datten, men efter ett tag börjar allt bladdrande ge mig håll, så jag ursäktar mig varpå han lägger in en högre växel och förvandas till en rygg.

Tredje milen består annars av ett antal mindre kullar som ska passeras. Vi passerar enstaka hus och hästhagar, annars är här mest skog. Milpassertiden på 46:45 hjälps antagligen upp en aning av banprofilen. Annat notabelt som händer är att jag bjuds på kakor, varpå finmotoriken slår till igen. Ett dussin kakor i asfalten, men en blir iallafall kvar i handen. Lite torr löparföda, kanske, men sött och gott.

Vid 31 km passerar vi en bro över strömmande vatten, på ömse sidor om vägen försvinner det in i den lummiga vegetationen. Härifrån vidtar en seg halvmil, som i en serie motlutor stiger knappt 90 meter. Jag känner mig fortfarande ok, men bakom varje sväng väntar en ny uppförsbacke. Jag slutar mer och mer att titta på omgivningarna, och fokuserar på att hålla samman löpningen.

Banan planar så småningom ut, de sista sex kilometrarna är loppets planaste, men löpningen har nu förvandlats till en kamp mot asfalten, kroppen och framförallt psyket. Jag ser aldrig något 40k-märke, men fjärde milen passeras på någonstans kring 50:07. Äntligen når vi den lilla hålan Ellerbe, ett par kvarters stadslöpning och sedan ut på andra sidan. Två långa kilometrar kvar. Nu är det bara att bita ihop, ändå kan jag inte hindra kilometertiderna från att krypa upp över 5:20. Vi svänger tillbaka på 73:an där vi startade, uppför en sista mördande backe. På krönet svänger man vänster och är plötsligt framme.

Klockan stannar på 3:21:45, vilket är åtta minuter bättre än målet. Dessutom ramlar jag in på tredje plats i den blott fem år smala åldersklassindelningen, vilket renderar mig en handgjord keramikkopp. Min första löpartrofé ever!

Trött. Sätter mig på huk och håller fast marken på det att den inte ska flytta så mycket på sig. Blir resolut ompysslad, placerad med fötterna högt och med en mjuk handduk under huvudet. Dessutom får jag en skalad banan i näven. Ligger där och mår bara bra ett tag innan jag med viss hjälp kravlar mig upp igen.

I väntan på prisutdelning ägnar jag mig åt att försöka promenera ner min slitna lekamen, och åt att nödtorftigt duscha i iskallt vatten. Efteråt bjuds det på nån slags kycklingstuvning, som inte smakar så mycket men ändå är himmelskt god.

Under den drygt fyra timmar långa körningen tillbaka ner till Tybee summerar jag dagen. Cruise control är en lisa för slitna ben som absolut inte vill sitta still och krama en gaspedal hela tiden. Loppet var grymt kul, och rekommenderas varmt. Arrangörsdefekter som frånvaro av varmvatten och tveksamma toaletter kompenseras mer än väl av den gemytliga atmosfären. Banan är mycket vacker och krävande utan att fördenskull hindra bra tider.
:-)

Edit 3/4: Lagt in en bild på start/målsträckan taget uppifrån målet. Massa härliga minnen kommer tillbaka, som killen i den blå sportmazdan som hejade på sin pappa – han var en mycket bra mobil hejaklack som gled förbi ett otal gånger och vrålade att “youre looking great”. Glömde nämna honom i bloggen, han va kul.Officiell tid blev för övrigt 3:21:46, och en tolfte plats av 154 som gick i mål :-) . Det finns fler bilder från loppet på klubbhemsidan och på gofastimages.com. Undertecknad finns med på ett par guldkorn i högen.

Edit II 7/4: Lagt in bilder från GoFast. Enjoy.

Distans &Löpning24 Mar 2006 20:37

Incheckad på Days Inn Rockingham, nummerlapp uthämtad i Ellerbe. Jag har ävenledes intagit pastabuffé på Ellerbe Springs Inn, vilket inbjöd till samspråk med ett par intressanta maratonkufar. Annars var körningen hit en rätt långrandig maratonövning i sig – runt fyra timmar i bil, huvudsakligen på breda, snabba, men ack så tråkiga interstate 95.

I förmiddags hann jag med en shoppingrunda i Savannah – köpt ett par traildojjor som inte ska användas imorgon och ett par tunna långa löpartights som förmodligen ska det, senaste prognosen talar om 2-10 C och växlande molnighet under loppet. Definitivt långa ärmar, troligen långa ben.

Morgonen bjöd på en sedvanlig shakedown i form av en lugn runda på Tybee island. En km lugnt, lite smågator och ned på Tybee beach. En snabbare km (4:30) i strandbrynet just ovanför vågzonen. Blåsig morgon med rätt stora atlantvågor som rullar in. Snyggt. Släpper av på tempot en km och lämnar stranden. Följer en cykelbana tillbaka, kör en km marafart (5:00), sen 1.5 km lugnt. Totalt 4.5 km på 24 minuter.

Vila23 Mar 2006 17:34

Då har vi anlänt den amerikanska ostkusten och Tybee island. Flygresan från västkusten förlöpte utan större komplikationer. Mara i övermorron :-) Väderutsikterna talar om 10 grader och småregn. Positivt sett är det placeringsmässigt till min fördel – jag är övertygad om att jag ligger i topp beträffande ruskväderokänslighet i det här startfältet. lnte för att placeringen har nån betydelse. Kolhydratladdar efter bästa förmåga – i eftermiddag ska jag börja sörpla lite Vitargo. Imorron bär det av till Rockingham och övernattning på ett småsunkigt Days inn..

Distans &Löpning21 Mar 2006 18:15

Ut kvart över sju på en morrontur längs San Ramon valley. Följer Dougherty hills som jag besökte igår längs vägar som går norrut. Har en vag ide om att hitta en annan allmän access till kullarna någonstans längre norrut för återtåget. Hittar dock inget – stängsel, villaträdgårdar och no trespassing-skyltar står ivägen överallt. Kanske lika bra, det har regnat en hel del så stigarna är förmodligen övermåttan leriga. Det blir någon form av vändslinga istället längs större och mindre vägar och gator. Skönt att kunna springa på barmark och i shorts är det i vilket fall som helst. Kanske +13 och molnigt idag.

Lite lugn uppvärmning första kilometern, sen runt marafart i åtta kilometer – mestadels uppför på utvägen och nedför på tillbakavägen. Avslutar med lite nedjogg runt fågeldammen på området. Totalt 10.3 km på 50 minuter.

Distans &Löpning20 Mar 2006 9:44

Dublins gröna kullarUt kvart i åtta för en imroviserad tur över kullarna utanför sovrumsfönstret. Mjukt böljande grässlänter med mjuka lerstigar som går rakt uppför. Tvåhundra meters uppvärmning på plan asfalt, sen bär det av uppför. Skyltar varnar förprärievargar, och instruerar hur man ska göra om man skulle möta en.Helt säkert baraen typiskt amerikansk varning för envarg som siktades någon gång -58 på hösten eller så. Följer stigen rakt upp på den närmsta toppen i Dougherty hills, som området heter. Det stiger drygt 80 meter på bara lite mer än 500 meter, dessutom är marken ganska mjuk så det blir inget direkt löpsteg att tala om till en början. Väl uppe är utsikten fenomenal med San Ramon valley för mina fötter, och på andra sidan dalenstörre bergsformationer. På kammen av Dougherty hills löper entydlig lerstig söderut överöppna gräsmarker. Svagt nedför, sen lite uppåt igen. Fullt med gula blommor ochmassor med olika fåglar, som jag inte kan identifiera. Helt underbart parti, och plötsligt möter jag en prärievarg.

Den kommer över kullen mitt emot mig. Vi stannar och iakttar varandra, båda lika vaksamma och misstänksamma.Den lämner stigen och passerar mig i en vid båge, samtidigt som jag fortsätter sakta framåt. Med jämna mellanrum stannar vi upp och kollar in varandra, innan vi båda konstaterar att mötet är genomfört och vi kan fortsätta obehindrat mot vårarespektive mål.Maffigt möte, menmed min vidvinkellins i mobilkameran blir vargen inte mer än ett par suddiga pixlar.

Fortsätter framåt. Stigen jag följer är fin men kort, efter bara ett par km slutar kullarnaoch jag kommer ner i bebyggelsen kring Dublin. Följer vägen tillbaka norrut. Platt och hårt, så jag passar på att springa på lite istället. Här ligger tempot på 4:45 nånstans, vilket inte är fallet uppe bland kullarna. Passerar basen, och fortsätter vägen norrut för att se om man kan komma upp ibland kullarna därifran. Efterca 4 kilometer kommer jag in i ordet norrifrån,här varnas jag inte för prärievargar, men väl för fästingar och skallerormar. Jag hittar ingen stig här,men det gårskapligt att lufsa fram på det mjuka underlaget i gräs som knappt kommer upp på vaderna. Korsar en lite uttorkad bäckfåra som är djupt inskuren i landskapet. Hittar efter ett tag något som nästan liknar en stig. Följer den upp på närmsta topp, och senspikrakt nedför till vägen igen. Som att springa nedför en hoppbacke.

Avslutar med en runda på området vi bor i. Finns en fin liten fågeldamm här, och en stor flock kalkoner (!). Tupparna går och bröstar sig som värsta strandraggarna. Stretch, dusch och frukost. Totalt blir det 9 km på 59 minuter, vilket inte är så illa med tanke på kupering och den stora andelen obanad terräng. Sen tar det ju tid att passera prärievargar också. Bilder från turen kommer nån gång 3-5 april, efter hemkomst.

Edit 3/4: Bilder adderade, som väntat fastnade inte vargen.

Next Page »