February 2007


Distans &Löpning &Styrketräning28 Feb 2007 13:45

Byter om och joggar lätt bort till Fysiken just innan lunch. Jag har för säkerhets skull lagt på ett rejält lager tigerbalsam runt knäna som värmer gott. Genomför en timmes Pilates i löparmundering minus skor, och joggar sedan vidare ut i snögloppet utanför. Typiskt Göteborgskt vinterväglag – omväxlande ren snö, slask, hårdpackad slask och barmark. Jagtar det lugnt och fint, två varv runt Guldheden. Njuter av att springa igen efter en veckas uppehåll.

Stretchar noga efteråt, och verkar vara fri från efterverkningar i det där olycksaliga vänsterknät. Vore ju skönt om det stämde. Nio komma sju kilometer blev det iallafall, på 54 minuter.

Vila27 Feb 2007 21:24

Känner mig avsevärt piggare idag. Lätt avstannande snorighet, klart huvud. Har stoppat om småtöserna och sitter och pulsar lite med en nästan urdrucken Strathisla. Tyst, mörkt och väldigt lugnt här hemma nu – Hustrun är iväg och jobbar, jag hade tänkt jobba lite också, men det får bli en annan kväll tror jag. Knät känns vettigt, om jag riktigt kännerefter anar jag en svag form av stelhet därinne nånstans, men möjligen är det bara hypokondri. Imorrn ska jag prova ett lätt lätt joggpass kombinerat med lite Pilates, tror jag. Blir spännande att se hur det avlöper.

Från Ölmanäs till Apelviken: Ett LöparLexikon26 Feb 2007 9:45

OxsjönOxsjön. Större skogstjärn på Sisjö skjutfälts västra rand. Sjön omcirklas av en grusad promenadstig som är jämn och lätt att springa på, kommer man från lermarkerna söder om sjön är kontrasten remarkabel. Sandsjöbackaleden passerar väster om sjön, men jag tycker nog att den östliga rutten är mer njutbar. Ett par rejäla backknäppor passerar man vilket val man än gör. Norr om sjön finns ett vindskydd som brukar se ganska prydligt och välhållet ut just invid vägen som fortsätter till Sisjön. Här passerar man till en början öppna marker, innan vägen försvinner in i den skog som omger Sisjön. Framförallt om man är på väg norrut är vägen prövande i kupering, men rikligt belönande genom sina omgivningar.

OttfjälletOttfjället. Vid Gunders mosse, en kilometer från Vålådalens fjällstation, går en grusväg rakt upp på kalfjället. Underlaget är grovgrusad mittsträngsväg och omgivingarna är svårslagna. Precis under Ottfjällskläppen tar vägen slut. Lämplig fortsättning är ett kort skutt upp på kläppens topp och en andhämtningspaus – här uppe har man en delikat utsikt åt alla håll – och sedan antingen tillbaka samma väg, eller så letar man upp en smått svårfunnen stig som ska gå genom riset ner till Nulltjärnarna som glittrar långt nedanför fjället.

Vila23 Feb 2007 21:51

För en tid sedan högg jag mig med en yxa i vänsterknät. Jo, det är faktiskt sant. Svågern hade med sig en brutalt oslipad yxa till Svenska rallyt, och envis som jag är försökte jag spänta upp lite vedpinnar med den. Det gick sådär. Efter ett tag kom jag på att man kunde gnaga sig genom träet genom att hugga lite snett och liksom bävergnaga bort flisa för flisa. Det var bara det att om man missade jacket man höll på att hugga upp kunde yxan hamna lite var som helst. I knät till exempel.

Nu var jag ganska påbyltad med kläder, och yxan var som sagt slö – annars hade det garanterat aldrig hänt för övrigt – så så värst mycket hände nu inte. Ont gjorde det väl förstås, men så hände det där med Petter Solberg och då blev det en massa knuffande och grävande och annat att tänka på.

Fast på ett löppass nån dag efteråt kändes det lite som ett blåmärke inne i knät, just där jag hade slagit mig. När jag blev varm kändes det bättre, men en liten stelhet kom tillbaka efteråt. Sen hade jag sjukvila ett par dar och tänkte inte så mycket på det där. Men på passen i början på den här veckan fanns ’blåmärket’ där fortfarande, och känslan växte sig starkare för varje dag. Efter onsdagens långpass blev jag bra stel, och kände även en aning mer renodlad smärta vid vissa rörelser. Nu, två dagar senare har jag känslan av en svagt öm ’strumpa’ som spänner över hela underdelen av knät. Ingen stark förnimmelse, men den finns där.

Eftersom jag ändå fick en rekyl på halsinfektionen på köpet, och sitter med feber, hosta och huvudvärk nu, så ämnar jag vänta ut den innan jag går till Vårdcentralen. Eller vart man nu går med sånt här. Är det någon som sitter inne med onlinediagnoser eller huskurer så tar jag gärna emot tips. Annars ska jag nog gå och natta mig nu.

Långpass &Löpning21 Feb 2007 16:19

Progressivt ljusare passReveljen går prick klockan fyra.Sängen är full av snörvlande, hostande och febrigatöser som har varit vakna av och tillunder den korta natten som har förflutit. Ute blåser det en frisk ostlig vind, är -7.8 grader kallt och snöar. Det är lätt att bli hypokondrisk – hur är det med halsenegentligen? Och det där knät jag slog i på rallyt, duger det verkligen att springa långpass på?

Skjuter ledsamheterna åt sidan, pressar mig upp ur sängvärmen och kryper i träningsutrustningen.Käkar en macka för att ha nåt att starta på.Lätt jogg,3.7 km ner till Åsaskolan, där fakirbussendyker upp förvånandsvärt punktligt trots mörker och snöyra. Efter en sladdig vansinnesfärd genom glashala rondeller trillar jag ur på Kungsbacka station och fortsätter per pendeltåg till Lindome. Klockan tre minuter i halv sex börjar huvudpasset med en knapp halvmils lätt distanslöpning uppför men med vinden i ryggen längs Spårhagavägen. Sen får jag vika in i ett mörkt och snöigt löparparadis. Stänger av bakgrundsmusiken och njuter av vindens sus och knarret under fötterna.

Orienteringen underlättas av detnågra fåcentimeter tjockasnötäcket som accentuerar stigarna – i mörkret förvandlas de till vita vägar som är betydligt lättare att se änSandsjöbackaledens ledstolpar, krönta med små orangea fyrkanter som kan vara nog så svåra att få syn på trots pannlamssken. Nu har jag i och för sig sprungit här en del, så jag har hygglig koll på de värsta svängarna, men i mörkret är det mycket som ser annorlunda ut.Snötäcket är obrutet så när som på spåren av en räv som har följt leden de första kilometrarna, men snart försvinner även den.

Snötäcket är inte så tjockt att det direkt hindrarlöpning, men något vidare tempo kan man inte hålla, därtill är motståndet för stort, och greppet för klent, broddar till trots. Fördelen är att många rotiga ojämnheter rundas av av snön, dessutom är en hel del lerpölar tillfrusna med is som bär. Inte alla dock, vilket jag surt får erfara strax innan Oxsjön där jag kliver ner och stupar i ett knädjupt lerhål. Det värsta är att jag är säker på att jag drullat omkull här förut. Kommer upp, borstar av mig och kan fortsätta. Snart är jag lyckligt och väl ute på de breda och civilserade promenadstigarna runt Oxsjön. Ungefär samtidigt inträder gryningen – plötsligt ser man saker utanför pannlampsskenet, och för varje minut tilltar ljuset i styrka. Detta att löpa genom gryningen är en långsam och poetisk resa somjag behöver uppleva då och då.

Passerar Sisjön i sakta mak, nu är det helt ljust och pannlampan är avstängd. Följer spåren av en ensam man (eller om det är en kvinna) med hund. Det är jag och hundägarna som tvingar sig ut även snöiga tidiga morgnar, verkar det. InnanPampas möts jag av vinden igen, plötsligt blir det bra mycket kallare när jag får springa en bit rakt in i en bitande motvind. Uppförsbacken bakom Torsgården hälsar jag med glädje eftersom den för mig från den pinade slätten in i lä igen bland Änggårdsbergens alla träd.

På lite småsega ben passerar jag Trinde mosse, där jag passar på att ta lite dagsljusbilder av tjärnen och mig själv i snöskrudinnan jag fortsätter den sista biten över Södermalm bort till kontoret. Huvuddelen av passet är på 23.7 kilometeroch två timmar femtioen minuter, och totalen sålunda på 27.4 km och tjugoen minuter mer i löptid. Ett bra sätt att börja dagen på, speciellt som jag nätt och jämt hinner duscha innan det är dags att krypa in i konferensrummet för en heldag med möten om mätteknik.

Distans &Fartträning &Löpning &Styrketräning20 Feb 2007 14:31

Toltorpsdalen sedd från SafjälletFick till ett kortare kvällspass igår efter en heldag av VABande; trettio minuters skymningslöpning runt norra Ölmanäs som kändes mycket uppfriskande. Första intrycket av de nya skorna var mycket gott – lätta och sköna med en härlig markkontakt.Idag är jag tillbaka på jobbet och kan fortsätta utprovningen i ett lunchpass på Safjället.

Joggar lätt de två kilometrarna dit, 5:30-fart på ett ungefär. Ett tunt snöfall yr genom den grå himlen till en början, men det upphör snart.Vindstilla och torr barmark i Safjällsspåret, där jag genomförnågot slags progression med första 1.9-kilometersvarvet i femminutersfart, andra i 4:30 och tredje varvet i 4:20/km. Det känns i det stora hela lätt och fint i kroppen, jag tror att jag kan friskförklara mig från alla eventuella förkylningssymptom.Tredje varvet är skapligt jobbigt med en medelpuls på 180, men det är bara som det ska vara. Skorna är fortsattsköna,det känns som att de uppmuntrar ett mer aktivtlöpsteg i kontrast till de tyngre klumpar jag är van att springai.Löpkänslan på ojämnt underlag är grym.

Rundar av med lite lätt jogg norrut längs småstigar på klipporna högt över Toltorpsdalen, delar av Safjället som jag besöker alldeles för sällan. Härlig kontrast mellan naturen på höjderna och den bullrande trafiken nere i dalgången.Hittar en berghällväl lämpad för sex minuters blandade styrkeövningar – situps, armhävningar och några liknande gamla kompisar, sen börjar jag frysa om knän och rumpskinkor och får vackert ta och bege mig vidare.Ett par kilometer till, och såär jag åter på kontoret. 10.6 km löpning som tar en timme och två minuter i anspråk, inklusive styrketräningsstoppet.

Från Ölmanäs till Apelviken: Ett LöparLexikon20 Feb 2007 9:59

PampasPampas. Rak, platt och vindutsatt transport mellan Fässberg/Änggårdsbergen och Sisjön/Sandsjöbackaskogen. Det är egentligen inget fel på löpningen här, man korsar den trafikmässigt besvärliga dalgången mellan Mölndal och Frölunda på ett ypperligt bilfritt vis, och underlaget är fullt godkänt att springa på. Det är bara en sån kontrast mot de fridfulla, krokiga och och kuperade skogsstigarna på ömse sidor.

PfälzerwaldPfälzerwald. Understundom befinner jag mig på arbetsturné hos kollegor blande de – liksom de blå änglarna – smått sjanserade röda djinnerna i Kaiserslautern. Då tar jag gärna en tur i Pfälzerwald söder om stan. Bakom Fritz-Walterstadion ligger skogsområdet, som är fullständigt penetrerat av raka och mindre raka skogsvägar och stigar, ypperliga för löpning. Skogen är tätvuxen men har inte så mycket undervegetation. Däremot finns det långa rullande backar, man kan springa i konstant mot- eller medlut i hundra höjdmeter eller mer åt gången om det vill sig väl. Fina turer kan läggas upp nästan hur som helst, men det gamla tornet Humburgturm och grannbyn Danzenberg är bra rundningsmärken.

Next Page »