MöldalsravinenVaknar outsövd, grinig och en timme försent efter en knölig natt. Börjar arbetsdagen med att hälla kaffe på mig själv och datorn. Programmeringen går sådär, om man ska uttrycka sig positivt.

Tröstar mig med att snacka rallyäventyr ett tag över telefon med brodern. Känns lite bättre. Ger mig ut på en lunchtur i Änggårdsbergen. Nu börjar jag må bra. Solsken, sex minusgrader och ett tunt med gnistrande snötäcke. Stannar till och fotar lite istappar i bäcken vid Mölndalsravinens vattendelare. Vackert. Steget är långsamt men lätt, håller ett tempo om sex minuter per kilometer. Den sträva snön erbjuder finfint fäste för mina gamla inkörda Pearl Izumi – de har sjungit på sista versen sen fjällmaran i somras tror jag, men till vinterlöpning duger de ännu finfint.

IstapparUppförsbacken väster om Bredfjäll – söderifrån – är en isgata som kräver lite hoppande och allmän försiktighet, annars är det en ren njutning att vara utei skogen idag. Tystnad och en luft som är så klar att den förmodligen sprack om man bara sjöng i rätt tonart. Springer nedför Brattåsravinen med lätta steg, och så de kuperade tre kilometrarna på tvärs om alla sprickdalar över till Trinde mosse. Isbelagda lerpölar knäcks under mina fötter, och så fotstegsknarret då, kanske 165 knarr per sekund i det här slappa och sköna tempot.

Lite hungrig mot slutet, annars ett helt perfekt pass. 15.6 km på en timme och 35 minuter. Rundar av med en lunchdate med Hustrun. Lika trött som i förmiddags är jag nog, men humöret lämnade jag nånstans därute i Änggårdsbergen.