Morgonjogg, SandsjöbackaMorgonjogg till fakirbussen som går klockan 04:39.Testar nyapannlampan jag vann på sextimmars – en Petzl tikka plus. Den sitter bra, är fantastiskt smidig jämfört med Mila-monstret jag äger sedan tidigare. Och eftersom jag bara kommer att befinna mig på riktiga vägar innan gryningen räckerljuset från den lilla LED-lampan mer än väl.

Kvart över fem begynner jag huvudpasset vid Kungsbacka station. Norrut längs Kungsbackaån, fast till min irritation har bygget av Tölö tvärled – eller vad det nu är dom håller på och gräver för – kommit så långt att minpassage upp mot Freeport är blockerad aven stor pålkran. Eller nåt. Det går dock att klättra sig förbi. Efter Freeport kommer man ut på landet – långsmala fält i en liten dalgång bakom bräckaberget. Gryningen är redan så långt gången att jag kan släcka pannlampan.

På andra sidan motorvägen väntar sandsjöbackaskogen tålmodigt. Försten världsklass-stig förbi Iglekärr.Det går uppför, uppför och mera uppför, men ännu så länge är benen pigga, så det gör inte så mycket. Jag håller dock farten låg – detär skapligt långt till jobbet den här vägen.

Skogen tar plötsligt slut, stigen går över ett stängsel och in i en hage. Öppna våtmarker och motorvägen ligger framför och nedanför mig. En räv studsar upp från stigen en bit framåt och försvinner över ett krön till höger om mig. Jag ska åt andra hållet, plockar ytterligare några höjdmeter i lerig mark innan jag kommer ut på de torra fina ljunghedarna kring Lusasken.Mjukt svar från gräset under mina fötter. Sandsjö glittrar blått till vänster. Idalgången till höger ligger ett svagt morgondis och accetuerar avstånden.

Vid Sandsjö norra strand sitter det kvar en varningslapp och högt vatten från i höstas, men nu är stigen i rätt gott skick.Så kommer jag ut på den egentliga Sandsjöbackaleden igen. Jag passerar några små åkerlappar som ligger insprängda i den annars ganska dramatiska landskapsbilden med stora stenformationer och sönderbrutna mossbelupna klippor. En ormvråk hänger över fältet och letar ätbara smådjur; möjligen skulle han ha blivit intresserad om jag hade berättat för honom om de inte mindre än fem fullvuxna grodor jag skulle komma att passera inom loppet av ett par minuter lite längre fram.

På andra sidan spårhagavägen skiftar landskapet karaktär till mer avobrukad skog. Djupgröna mossor och en stig som än vänder sig uppåt och än nedåt. Lera. Känner mig för omväxlings skull stark sista biten från Årekärrs skvaltkvarn upp till Oxsjön, ett tufft parti som brukar gå rätt tungt. Inte så att jag ökar tempot, jag lunkar fortsatt på i sakta mak, men det känns stabilt och bra.

Plötsligt har jag korsat Pampas och är på väg uppför Torsgårdsbacken. En mild och allmän glädje sprider sig i kroppen när den ohemula motan är besegrad och jag har tagit mig in i Änggårdsbergen. Ute på fälten är det blåsigt och känns lite småkallt, men här inne märker man bara av det solljus som silar ner mellan träden.

Så passerar jag Trinde mosse, och har bara att ströppla nedför den steniga branten till Mölndalsravinen, upp igen på andra sidan och så ta den sista bitens jogg bort till kontoret. 32.8 km övervägande stiglöpning har avverkats på fyra timmar exakt. Tillkommer ytterligare tre komma sex kilometer om man räknar med uppvärmningsbiten till bussen. Inte snabbt, men ruskigt skönt.